Systerskap i kärlek och konkurrens

Bilden som får mig att både le och bli ledsen.

Känna värme i hjärtat av det fina med systerskap och alla minnen jag och Mia har ihop. Hon är två år äldre än mig och var min bästa vän som barn. Vi hade vårt interna språk och delade allt från musiksmak till idrotter, humor och kompisar. Hittade på danser till Orups låtar, byggde kojor och min syster var den förste att försvara mig när Jacob på gatan i Skåne retades för ”Anna-panna”. Vi hängde nästan alltid ihop, ja också hade vi ju samma släktingar också.

Vår fantastiska faster Annika skickade bilden till mig när hon rensade bland sina saker och samtidigt som tankarna på allt fint ovan högg känslor av sorg till. Över den förbannade kroppsmedvetenheten som drabbade mig (som många andra) någon gång i slutet av mellanstadiet.

Du ser tydligt att jag var den runda av systrarna. Mia kunde (och kan fortfarande till stor utsträckning) äta vad som helst och förblev pinnsmal, medan jag hade helt andra anlag. Vägde över 4 kg som nyfödd och mamma har berättat att folk på BB pekade och förundrades över ”Oj, vilket STORT barn!”. Jag växte ifrån det mesta babyhullet med åren, men dom runda kinderna har stannat kvar för gott. Även resten av kroppen förblev kraftigare jämfört med min syster.

Vi var förstås olika på andra sätt än rent fysiskt. Jag har alltid varit drömmaren, en konstnärssjäl i min egna värld, medan Mia haft koll, social med fötterna på jorden. Kanske därför vi är ett så bra team, men även krockar ibland.

Kärlek och konkurrens

Nära relationer kan vara tufft öppna och jag var ärligt talat avundsjuk på min systers popularitet. När vi kom upp i tonåren var det henne killarna drogs till medan jag ofta var andrahandsvalet. Att jag utvecklade anorexi inför högstadiet gjorde inte vår relation bättre. Och visst blev jag smal, men varken lycklig eller mer omtyckt av någon annan, snarare tvärtom.

Mia, eller Maria som hon egentligen heter, kände säkert något liknande. Jag var målinriktad och fick högsta betyg i det mesta. Var duktiga flickan där hemma, men strulade med min ätstörning, medan syrran gjorde revolt på andra sätt. I bådas fall, helt klart protester mot både vuxenvärlden och olika slags rop efter uppmärksamhet. Sällan enkelt för någon att hitta sig själv den där övergångstiden mellan barn och vuxen.

Vårt systerskap idag?

Mest förväntat är kanske att jag inte känner någon konkurrens alls nu, bara ren kärlek. Så är det också i våra nya liv som vuxna, men det är märkligt hur man kan kliva in i sin gamla syskonroll i barndomshemmet. Jag älskar min syster, älskar våra olikheter, är stolt och glad för hur hennes liv ser ut idag. Vill inte ha någon annan syster än henne, men i barndomshemmet kan ändå min trotsiga 13-åring krypa fram för att hävda sig och få uppmärksamhet. Löjligt när jag tänker på det och nu har jag ändå distans nog att förstå varför. Att det inte har med min syster att göra egentligen och idag vågar jag även prata med våra föräldrar om saken.

Från att ha delat alla intressen och smak har vi vuxit upp och fått väldigt olika liv, samtidigt som vi har flera gemensamma nämnare. Vårt band är fortfarande starkt, men av naturliga skäl hänger vi inte ihop lika mycket som när vi var små. Att båda fått barn har fört oss närmare mot under tonåren och vi är fortfarande lika, men för att återgå till första bilden – jag kan ändå sakna den extremt tajta relation vi en gång hade. Och förbanna kroppsidealet som kan vara det som förde oss isär – OM det nu var anledningen? Jag har ingen aning egentligen. Kanske våra tonårsrevolter och personligheter skulle dela oss ändå, på andra sätt? Och det vi har idag är också fint, jag är tacksam för det.

Systerskap är starkt. En kärlek större än i dom flesta andra relationer. Vackert och samtidigt ofiltrerat rått ibland. Känner du igen dig i något av det jag skriver, om du också har syskon? Kram! /A

P.S. Apropå ätstörningar vill jag tipsa om en e-kurs mot ätstörningar. Det är en bekant till mig, Malin Rosén, som skapat en evidensbaserad kurs med verktyg för dig som inte har möjlighet att åka land och rike runt för hjälp. I den har hon kombinerat sina erfarenheter som coach och terapeut för att deltagarna ska få möjlighet till så djup inre process som möjligt, även man inte ses fysiskt. Läs mer om kursen Mindrecap här. D.S.

1 kommentar

    Berätta vad du tycker

    Din e-postadress kommer inte publiceras