Att stänga av känslorna för att orka

Att stänga av känslorna ibland.

Jag antar att det är en medfödd överlevnadsinstinkt, eller vad tror du? För att orka. Eller för att livet osympatiskt springer vidare. Och jag tänker att vår uppväxt och personligthet gör att somliga av oss har lättare för att stänga av känslorna än andra, som istället öser ur sig. Gråter, skriker, pratar ut och struntar i allt annat. Sörjer ordentligt och bearbetar en tid, något jag tror är bra, men inte alltid möjligt.

Jag tillhör dom som har lätt att stänga av känslorna, förmodligen eftersom jag kommer från en familj där vi sällan pratat om dom och eftersom jag är mamma. Barnen behöver mig – och jag dom.

Bild: Abilica Active

En kram och klapp på håret när jag gråter, utan några ord. Inga är såna mästare på att trösta och jag på att döva känslorna med att rusa vidare, som att inget hänt. Vilket du kanske listat ut via bilderna i mina sociala medier? Där jag ofta är glad, skämtar och ser ljust på livet. Och det stämmer, jag älskar livet och har lätt att se det positiva, men bär även med mig mycket svårigheter. Som jag skjuter upp att ta tag i, stoppar långt in som en klump i bröstet. Då och då, när någon berör ämnet och verkligen lyssnar, brister det. Lite av allt rinner ut.

Det jag tänker på är framför allt mina änglabarn och nu – min fina änglavän. Som jag inte går runt och tänker på konstant, men som dyker upp då och då. När vi var i Åre t.ex. och jag pratade med Therese, gästade podden Norrlandspäron och såg inslaget med Terese man Glenn på TV4 Nyhetsmorgon. Det fick mig att öppna upp igen, gråta av medlidande och personlig saknad, för att sen stänga av känslorna igen och gå vidare. Eller, inte helt, för jag skriver ju också vilket jag alltid tyckt varit enklare än att prata.

Hur hanterar du dina svårigheter? Är du en sån som bearbetar dom på en gång eller brukar du också stänga av känslorna för att ta hand om dom vid ett mer ”passande tillfälle”. Eller när dom helt enkelt överrumplar dig.

Kram! /A

Senare idag reser jag till Mallis med familjen. Dom är lediga, medan jag tar med mig jobbet, dock med semesterkänslor och utan tider att passa. Jag ser verkligen fram emot resan, men även att efter en vecka lämna och resan hem på egen hand för att gå på Terese begravning. Bra med tanke på ovan, för att jag vill finnas där för min vän och hennes närstående. Ett viktigt avslut, även om Terese själv alltid kommer leva vidare för mig.. ♥

Fler lästips på temat:

6 kommentarer
  1. Jag är som dig där. Tror det är en försvarsmekanism som slår på och för att klara av min vardag med barn och jobb måste jag trycka undan känslor för att sedan när tillfälle ges ta fram och sörja och bearbeta. Inte optimalt anser jag eftersom det många gånger ger ett mer utdraget sorgearbete och när man tror att man är ”klar” så dyker något till upp ur det undermedvetna som man måste bearbeta.

    Kram

    1. Bettan – ja, så är det nog. Och kanske även att vissa av oss har större behov av att bearbeta våra känslor än andra? Som du skriver tar det kanske längre tid, men måste få göra det p.g.a. livet. Dock bra att vara medveten om det, för då blir det ingen chock om känslorna plötsligt rinner över.

      Stor kram tillbaka!

  2. Hej Anna,
    jag är som du, stänger av, sörjer, gråter lite då och då när man kan slappna av eller när någon som
    du säger verkligen lyssnar eller berör ämnet.
    Det är första gången jag kommenterar här så jag vill säga, jag beklagar dina förluster.
    Är själv i chock och bestörtning över Tereses bortgång, ändå har jag bara följt henne via hennes blogg i flera år inte
    träffat henne personligen.
    Det är otroligt sorgligt och jag tänker på hennes man och barn, familj och ni hennes vänner. Att behöva dö så ung och
    lämna barnen efter sig.
    Önskar dig en skön sommar och semester.

    1. Mia – ja, det är verkligen grymt det som hänt och få som inte blivit berörda. Tack för att du skriver NU och delar med dig av dina känslor i ämnet. Önskar dig detsamma! <3

  3. Jag är både och. lbland stänger jag av och ibland låter jag känslorna ta över. Det är nog en ren överlevnadsstrategi. Man kan inte alltid tänka på allt jobbigt. Då tror jag att man går under.

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras