Medan du somnade in firade vi livet ♥

Telepati.

Ofta var det så vi funkade, jag och Terese. Jag kunde tänka på henne och så plingade ett sms till i telefonen. Hon som jag gillade inte att ringa, så det var ofta via mail och sms vi bestämde våra dejter. Till en början för att springa, sen allt mer kring podden och jag älskade hur den band upp oss till att ses minst varannan vecka.

Telepati, eller något oförklarligt, var säkert också skälet till att jag besökte Terese just i fredags. Näst sista dagen innan hon tillsammans med familj och läkare valde att bli sövd, för att slippa all smärta och ångest den sista tiden. Hon ville höra om eventet med Abilica Acive, om Workout Åre och våra sommarplaner. Roligheter, saker som för mig kändes så extremt banala i jämförelse med Terese liv, med det var hennes önskning. Jag hann stryka hennes hår, pussa hennes panna och säga att jag älskar henne. Och som jag skrev igår var det extra svårt att släppa hennes hand och lämna rummet den dagen, för att jag kände på mig att det var sista gången vi sågs.

Medan du somnade in firade vi livet ♥

Kanske var det även ödet att vi firade livet, 4 stycken 8-åringar som fyllt år, i samma stund som Terese blev sövd.. 

..och att jag var lyckligt ovetande, för att kunna glädjas till fullo för de här tokarna! ♥

Junior och Jonna hade grämt sig ett år för att vi inte fixat något kalas ihop med kompisarna förra året, så nu fick det bli ordentligt. Vi hyrde en parklek ihop med två andra vänner som fyllt år nyligen och bjöd in hela klassen till fest.

Grillade korv, målade tatueringar, lekte prickleken (fråga mig inte), åt tårta, sprang runt på skattjakt i parken utanför och hade presentöppning. Vänner, lek, överraskningar, rörelseglädje och godsaker – allt det där du vet sätter guldkant på livet. För att fira glädjen över att de här personerna kom till världen för 8 år sen.

Dagen innan kändes det som att jag aldrig skulle kunna bli helt glad igen, men där och då var jag det till 100%. Få saker slår att få skämma bort sina älsklingar så här. Och för att återgå till min ödestro är det här förmodligen precis det Terese vill se. Att vi firar livet så mycket vi kan. Det kommer alltid finnas skavande sår, men just såna här stunder glöms dom bort. Ger kraft inför annat hårt på vägen.

Tråkigt för Junior och Jonna att ta upp den fruktansvärda sorg jag känner i samband med deras kalas kan tyckas, men nu skriver jag mycket för min egen skull. En form av självterapi, men även för dig som också tänker på Terese och för att jag vill bevara alla minnen av henne. Och barnen förstår varför jag är ledsen. Speciellt Jonna är bra på att trösta och kommer för att bara kramas och klappa på mig när jag gråter, utan att behöva säga något. Hon frågar om Terese barn är ledsna och ja – det finns inga ord som kan beskriva hennes familjs situation just nu.

En favoritbild av Terese, mig och våra barn. Somliga sura för att det var ”för varmt att fota i solen”, men vi ville samla alla våra älsklingar på bild inför vårt Rörelseglädjepoddande ihop. Mutade med glass.

Många hör av sig, skickar kärlek och frågar om det finns något att göra. TACK fina, det värmer! Jag suger åt mig en del och förmedlar det mesta vidare till Terese närmaste via det jag inledde med – telepati. Nu behöver dom vara ifred och det bästa vi kan göra har jag också gett exempel på. Ta till vara på våra liv. Och istället för att skänka blommor, sätta in en slant till hennes insamling hos Cancerfonden.

Till Terese skickar jag också en sista hälsning via vår osynliga kommunikation. Fortsätt vara underbara du där du nu är och ta hand om våra änglar, så ses vi snart igen. Jag ska bara gråta en flod, springa massor av mil för dig, fortsätta sprida rörelseglädje och LEVA först. Kram och kärlek, för evigt! ♥/A

43 Comments
  1. Otroligt vackert skrivet 💕
    Det är så viktigt att ta tillvara livet menas vi finns o ÄR här på detta jordeliv
    Kram Maria

  2. ❤️❤️ fint skrivet! Känner inte Terese förutom via sociala medier och har följt hennes liv i flera år. Jag känner sorg och är ledsen för hennes familj. Hon kommer lämna efter sig ett stort tomrum. #fuckcancer

  3. Sitter här och gråter. Känner så med Terese familj. Förlorade min mamma i cancer som 15-åring och det är fortfarande tufft såhär 20 år senare. Kram. 💓

  4. Vilket fint inlägg o trots att jag varken känner dig eller Terese så rinner tårarna. Ni har båda varit inspirationskällor för mig, lite på samma sätt: två glada sprittande tjejer vars glädje till träning o rörelse samt att få våra barn o ungdomar att röra sig mer gör att det finns något vi har gemensamt!
    Jag gick dock en rörlighetsutbildning samtidigt med Terese, som Erik Börjesson var instruktör på…på Safe Education med Jonas i spetsen såklart! En enda helg men blev lite upprymd när jag såg att Terese var med på samma utbildning! 🙂
    Förstår din djupa sorg o beklagar!
    Kram

  5. Så mycket smärta och kärlek på samma gång. Mitt hjärta svämmar över av alla känslor. Från och med nu ska jag tänka på Therese varje gång jag springer.. Jag ska springa för henne och hennes familj.
    Tack för att du delar med dig av din sorg och kärlek <3 massor av kramar till dig

  6. Man kan inte fatta hur det kan förändras så fort?! För bara ett halvår sedan var hon gravid och lycklig över sitt tredje barn. Sedan blev det allt det här. Skrämmande verkligen!! Oerhört tragiskt. Jag satte in pengar till minne av Terese. Och ska tänka på henne och inte gnälla för att jag just nu är inne i en svacka när det gäller träning. Kram

  7. Det är så hemskt! Jag känner varken dig eller Terese, men följt er via sociala medier i flera år. Jag är så berörd och har en klump i magen. Livet kan vara så hemskt. Hon var ju nyss i Thailand och sprang! Du skriver så fint, om det hemska och kontrasten till det ”andra” livet som rullar på utanför den fruktansvärda bubbla som Terese och hennes familj är i. Sååå sorgligt! Min rygg är långt ifrån i form för att springa, men när den är bättre och jag kan springa igen, klart som 17 att jag springer för Terese då. Och det jag också tar med mig som någon skrev så fint att hon sagt ”-bara ge dig ut-så är halva jobbet gjort”. Det tar jag med mig. Vilken fin vän du är till Terese och som sagt, du skriver så fint om livets kontraster❤️

  8. Tårarna har kommit nu och då under de senaste dagarna. Jag tänker på Tereses familj och deltar i sorgen, men vidden av deras sorg och förlust går inte att föreställa sig. Det griper en kall hand om mitt hjärta när jag försöker tänka mig ett liv utan mina kära.

    Kära Anna, jag skickar en varm kram till dig. Jag tänker att Terese kommer att tycka om att springa med dig i vackra Jorm, där himlen och jorden båda är nära.

    Kram från Maria, en jamtlandstaus i Umeå

  9. Mitt hjärta går sönder. Har börjat skriva en kommentar under flera veckor, men orden känns så tomma.

    Jag har följt dig och även Terese i många år. Det här slog mig så hårt i magen. Kanske lite extra för att jag förlorade min mamma när jag var liten och bilden på Terese med familj vid sjukhussängen gjorde att jag kastades tillbaka i tiden, till när vi var i liknande situation.

    Jag är glad att du lyckades fira dina fantastisk barn mitt i denna sorg – precis som Terese önskat att du skulle. Jag känner mig trygg med att barnen som går igenom denna ofattbara sorg, även dom kommer bli lyckliga och minnas sin mamma med glädje framöver.

    Jag önskar jag kunde ta lite av din sorg. Jag är tacksam för att du skriver och att du och Terese inspirerar, ni gör skillnad i våra liv. Tacksam för att du är öppen med den sorg du är mitt i nu, men även sorgen över dina förlorade barn.

    Jag skickar dig en stor, stor kram och känner tacksam för allt det fina i livet som finns kvar.

  10. Kärlek i mängder till dig! Efter att ha läst detta inlägget gråter jag igen och igen… Låt oss alla sprida rörelseglädje med Terese i tankarna både i mängder tillsammans med våra barn samt i löparspåret. Älskar och kommer att sakna er podd så!!

  11. Fortsätt vara underbara du där du nu är och ta hand om våra änglar, så ses vi snart igen. Jag ska bara gråta en flod, springa massor av mil för dig, fortsätta sprida rörelseglädje och LEVA först. Kram och kärlek, för evigt! ♥/A

    FANTASTISKT rörande avslut. ♥♥♥♥♥
    *styrkekramar*

  12. Det som inte fick hända hände. Jag precis som du Anna, stod mitt i firandet av livet när jag fick beskedet att Terese blivit sövd. Mitt i ett stort födelsedagsfirande utomlands. Alla färger bleknade. Allt hopp försvann. Mitt hjärta gick i tu. Men Terese hade inte velat att vi stannade upp. Full fart framåt! Jag måste bara hämta andan. Sedan lovar jag att jag ska leva fullt ut Tess. Men just nu är det för mörkt för att orka andas. ❤️

Leave a Reply

Your email address will not be published.