Att släppa taget eller hänga kvar vid det förflutna? Min träning 1978-2019

Att släppa taget eller hänga kvar vid det förflutna?

Det är inte alltid så lätt. Vårt bagage följer med oss vare sig vi vill eller inte, men vi kan välja hur mycket fokus vi ger det. Ibland är det dock bra med en återblick, för att se det fina du fått med dig från förr och det som inte alls var bättre.

Du som följt mig en lägre tid känner till min bakgrund med ätstörningar och prestationsångest. Du förstår säkert varför jag inte alltid lägger upp bilder där jag ”drar in magen och putar med rumpan”, trots att det förmodligen skulle ge många likes på Instagram? Jag är ärligt talat så TRÖTT på att folk värderas i utseende, speciellt i gymbranschen. Jag vill istället förmedla allt det positiva du får på insidan. Styrka, hälsa, självförtroende, glädje, upplevelser, gemenskap och energi. Jag vill inte vara någon du följer för hur jag ser ut – eller hur du ”borde” se ut.

Men det är svårt att gå emot en bransch där yta fortfarande är det som många vill ha. Eller svårt, det hyllas inte lika mycket. Jag förstår att jag inte alltid imponerar med stenhård träning varje dag och kanske verkar ”odisciplinerad som inte deffar fram sommarformen”? Det är därför jag skriver det här inlägget, för att berätta min historia.

Min träning nu mot förr – tbt 1978-2019

1978. Jag föds på lasarettet i Kristianstad. En stor bebis, på över 4000 g. Mamma har berättat hur folk på BB pekade på mig och sa ”ohhh, vilket stort barn”. Och de där runda kinderna har jag kvar än i dag, även om kroppsstorleken varierat. Fullt frisk har jag också alltid varit, utan några allergier eller andra fysiska besvär.

 

Livlig fantasi har jag också alltid haft. Här hittade jag (i vit mössa) på att en liten mask med namnet Magge hade krupit från Lassebacken till min kompis sommarstuga. Hon trodde stenhårt på allt jag sa. Jag med.

1982-1985. Redan från 4 års ålder fick jag prova på att åka skidor, skridskor och var ute mycket i naturen. Vi flyttade från Skåne till Jämtland när jag var 5 och där kom ännu mer rörelseglädje in. Att cykla, bygga kojor, gå i skogen och hänga med vid arbetet på gården var naturligt. Jag är säker på att känslan planterades redan då, att det här var något jag mådde bra av.

1986-1990. Från 7 års ålder och upp till 5an hittade jag träningsglädjen. Tävlade i längdskidåkning och slalom, men aldrig med någon press. Att ses i skolgympasalen, längdspåret eller försäsongsträning med löpning var ett sätt att träffa vänner. Jag höll på med brottning, innebandy, pingis, skridskor, hinderbana – ja allt som erbjöds. Och jag minns hur jag fastnade för den sköna känslan, gemenskapen och nöjdheten över mig själv.

1991-1994. Inför högstadiet och några år framöver blev träningen något annat. Ett sätt att förändra mitt utseende för att bli omtyckt av andra. Bli smalare och bränna kalorier. Det roliga försvann och jag sprang, eller promenerade när krafterna blev allt sämre, längs byvägen och på rasterna. Jag fick anorexi och kämpade mot slutet av den här tiden för att gå upp i vikt. Mest för att vara duktig inför mina föräldrar och för skolsysterns skull.

1994-1997. Jag flyttade till Östersund där allt förändrades. Jag hade bestämt mig för att börja om och leva livet. Jag såg en framtid som mamma, ville vara glad, hittade tillbaka till träningsglädjen och fick nya vänner. Som gillade mig som den jag är och fortfarande är några av mina bästa.

1997-2000. Vidare till Karlstad och universitetet. Jag pluggade Multimediadesign och fick upp ögonen för styrketräning. Följde med killkompisarna i klassen till skolans gamla källargym och hittade kärleken till att lyfta skrot. Det här är en av mina roligaste träningstider, då studentlivet lekte och både min vikt och livsglädje ökade. Sista terminen utbildade jag mig även till personlig tränare eftersom jag tyckte träning var så intressant.

2001-2002. Min egen träning flöt på med mindre mål och jag jobbade på olika gym i Stockholm. Först Metropolis och sen KTH-Hallen, där jag var informationsansvarig, personlig tränare, yoga- och bodypumpinstruktör och receptionist i ca 10 år framöver. Träning var med andra ord en stor del av livet, både med fokus på andra och mig själv, men bara på positiva sätt.

Lissjanis brollop

2003-2005. Jag träffade Jonas, som i början hjälpte mig med träningen som PT och sen blev min partner. Ganska tidigt i förhållandet ville vi ha barn, men det visade sig inte vara så lätt. Kanske var det mina år med ätstörningar som påverkade? Och därefter fortsatt för låg procent kroppsfett och för lite vila? I alla fall fick vi hjälp med hormonstimulering, samtidigt som jag tränade mindre och medvetet la på mig mer vikt (bli-gravid-tips här). Det funkade. Såpass bra att jag blev gravid med trillingar. En historia du kan läsa mer om här.

Lärdom av detta – mer träning och låg procent kroppsfett ÄR inte alltid bättre. Speciellt inte om du drömmer om att bli förälder.

2006-2011. Fokus låg fortfarande på att vara mamma och få fler barn – på ett sätt att fylla familjen med dom som borde varit hos oss. Vi fick Hampus 2007, gifte oss 2009 och 2011 såg jag ut så här. Gravid med tvillingarna och superlycklig. Träningen höll jag i på låg nivå, hela tiden mån om barnen i magen. Med tanke på vad jag gått igenom tidigare var jag extra försiktig, men mådde väldigt bra av den träning jag fick till.

2012-2013. Jag kom snabbt tillbaka när Jonna och Junior föddes, men inställningen att ”jag klarar allt” som kommer med en förlossning. Min blogg på Aftonbladet växte, jag sprang min första Marathon och genomförde En Svensk Klassiker. Samtidigt startade jag upp eget företag och tempot var HÖGT. Jag blev beroende av kickarna träningen gav och klarade inte att vila eller äta ordentligt. Jag fastnade i ortorexi.

2014-2015. Hösten 2013 fick jag behandling på Mandometerkliniken. Jag gick snabbt upp i vikt, blev friskförklarad och under våren 2014 gick jag min andra PT-utbildning hos Eleiko. Jag ville inte släppa taget om min träningspassion som jag haft sen barnsben. Jag ville börja om, bli stark, lära mig mer om träning och förmedla det vidare till fler.

Det ledde till konceptet Frisk och Stark Familj som jag arrangerar än idag, egen verksamhet som tränare – på gym och online. Personligen gasade jag också lite väl fort med min löpning, drog på mig en knäskada och fick ett lättare återfall i ortorexi. Med hjälp av en coach hos Ylab kom jag åter på den friska banan, där jag fortfarande håller mig kvar.

 

2016-2019. Jag tränar för att leva och uppleva, till skillnad mot att leva för att träna som jag gjort i perioder. Med stort fokus på styrka, eftersom det både är roligast och ger mig den fysiska och mentala kraft jag behöver här i livet. Det har gjort mig starkare än någonsin och jag har även lätt att hitta lugnet genom yoga och meditation. Kroppen är frisk, med regelbunden mens, kraft och glädje. Det väger för evigt upp mot ”1000-tals likes p.g.a. väldefinierade muskler”. För mig. Med min bakgrund och med omtanke om dig som gått/går igenom något liknande jag gjort.

Allt det här hänger med, men trötta dagar kan jag tvivla. Glamorisera mitt förflutna och glömma hur svag jag var utanför gymmet. Hur ALLT kretsade kring ”optimal träning och mat”. Och ”varför är jag ens kvar i den här branschen, för det är ju så uppenbart att utsidan forfarande är det som säljer”. Men så faller jag tillbaka på allt det fantastiska med att låta träningen lyfta livet istället för att ”vara det”. Känslor jag aldrig kan släppa taget om eller vill sluta försöka förmedla till mina barn, eventdeltagare och dig som följer mig. Ja även fysiska faktorer, som skadefrihet, att må- och fungera så bra som möjligt.

Så. Jag släpper taget om sommardeff, prestationsångest, träning utan energi och allmän utseendefixering. Behåller dock taget om rörelseglädje, hälsa, funktion och gemenskap med människorna som betyder mest för mig. Upplevelser och powerkänslor. För evigt. Amen. ♥/A

P.S. Dömmer med detta inte dig som tränar mot prestation eller för att trivas med ditt yttre. Jag kommer förmodligen också alltid gå igång på att utvecklas i min träning och det fina är att skönhet kommer på köpet. Oavsett typ av träning eller kroppsform – är det något som är snyggt är det utstrålning av glädje och välmående.

4 Comments
  1. Så viktigt att prata om! Jag jobbar själv med träning och hälsa, samtidigt som vår dotter kämpar med ätstörningsproblematik. En svår balansgång, det finns så många motstridiga krafter och gränsen mellan sunt och osunt är knivskarp. Hela frågan bör lyftas fram och komma i ljuset. Så många drabbade!

    1. Ja Åsa, det är supersvårt! Och jag tror att många i vår bransch är lite väl fixerade, på gränsen till det osunda. Det känns viktigt att prata om. All kärlek till din dotter och dig som hjälper henne!

Leave a Reply

Your email address will not be published.