Konsten att räcka till som flerbarns- och idrottsförälder

Helg vännen!

Sova ut, äta frukost i lugn och ro, slippa passa tider… eller? Har du en liknande situation som oss? På våra helger har ofta både Hugo och Hampus fotbollsmatcher eller cuper och Junior träning. Det är tur att jag är morgonmänniska, som vaknar av mig själv före kl 7. Jag går gärna upp tidigt, fixar frukost och väcker dom som ska iväg. Jonas är inte lika pigg, men är oftast den som kör barnen till de olika aktiviteterna och även är fotbollstränare ibland. Lördagar smiter jag iväg på yoga om det inte är något speciellt och Jonas tränar senare medan jag fixar med annat här hemma. Han storhandlar och hänger tvätt, jag planerar och lagar mat. Och båda småstädar, men varannan vecka har vi mer ordentlig städhjälp.

Vi har fått ett system under åren som flyter på hyfsat bra, men tid tillsammans allihop – svårt att få till ibland! Många gånger känns det som att jag är ensamstående, eftersom jag och Jonas ofta är uppdelade med några barn var. Och så upplever säkert han också det.

Utmaningar som flerbarns- och idrottsförälder

För oss kom utmaningen, praktiskt och emotionellt, först när vi blev 2-barnsföräldrar. När Hampus föddes, jag var den som ammade och Hugo tydde sig allt mer till sin pappa. Sen tvillingarna. Då det blev en ännu tydligare fördelning eftersom det inte var fysiskt möjligt på annat sätt. Jonas tog hand om Hugo och Hampus, jag om de små. För att hårdra, självklart var det tvärtom ibland, men oftast var det här bästa lösningen hos oss. Och det funkade bra, men det var ändå en sorg för mig som mamma att tvingas släppa taget om mina förstfödda.

Att räcka till – både när det gäller barnens aktiviteter, skolgång, förse dem med ok mat, kläder och prylar, närhet och avkoppling. Svårt. Och det här är inget jag pratat med dig om tidigare vad jag minns, men en känsla av otillräcklighet som jag tycker är svintung. Jag vill ju vara där för alla mina barn, något jag förmodligen inte är ensam om att känna? Och även om barnens idrotter binder upp oss varje helg och vardagskvällarna vet jag vilken fantastisk gåva det är inför deras framtid. Att få in rörelseglädje som en naturlig del redan nu.

Barnens hälsa och lycka är min, men jag behöver ändå ventilera känslorna över att tiden inte räcker till. Att jag skulle vilja klona mig x 4 många gånger. Vi får ihop det, men tid att ”bara vara” saknas mig. Visst har vi våra semesterdagar och avkopplande kvällar, men just nu är det mest som sex trötta zombies. Känner du igen dig?

Lösningar som flerbarns- och idrottsförälder

Att dra ner på träningarna var för sig för att istället köra mer ihop är en lösning jag ser mer av i framtiden. Jag och Jonas tränar redan endel pass ihop, men skulle kunna bli bättre på det och jag tänker även på barnen. Hugo, som är så gammal att han skulle kunna följa med till gymmet, har dock så mycket fotbollsträning och matcher att det räcker. Även de mindre tränar flera gånger i veckan och så länge de tycker det är kul är det inget alternativ att dra ner på antalet träningsdagar.

Som jag nämnde har vi även hittat ett system där alla hjälps åt, gör det vi kan och gillar bäst och även ger varandra egentid. Sistnämnda tror jag är superviktigt, oavsett vad och hur. Och att ta hjälp så mycket det går utifrån. Varken jag eller Jonas har några släktingar här i stan som kan hjälpa oss med barnen, men vi nätverkar en hel del med barnens kompisars föräldrar. Turas om att skjutsa dem till sina träningar och arrangerar lekdejter när det kör ihop sig för någon på jobbet. Dessutom har jag ett bra system när det kommer till middagar, något jag kommer skriva mer detaljerat om framöver. Är det något en aktiv flerbarnsfamilj lägger tid på (och gillar) är det mat!

Jag har också format mitt jobb för att få friheten och flexibiliteten att finnas där för mina barn. Det är förstås varken möjligt eller målet för alla. Vi har olika intressen, det är inte fel att värdera sin karriär högt och alla jobb går inte att göra hemifrån. Men fint att möjligheten finns för dig som vill kombinera mycket tid för barnen med ditt jobb, i och med att mycket går att göra online.

Kanske viktigast?

Hur som helst tror jag snarare på kvantitet- än kvalitetstid med sina barn. För vad är kvalitet? Enligt mig är det mängden tid ihop, även om i en bil på väg till/från träningen, under läxläsning, promenader till skolan eller matlagning. Att både finnas där för barnen när allt är härligt och för att ryta till ibland och försöka uppfostra fina medmänniskor. På att ta fajter och sen bli sams. På att kramas så fort chansen ges och berätta hur mycket man älskar dom. Och att inte känna skuld över att tvingas dela upp familjen ibland, för det betyder ju inte att kärleken är mindre till någon.

Allt har sin tid. Småbarnsåren går fort, så det gäller att njuta av närheten till barnen, även om under fullbokade dagar, tänker jag. Och jag tror inte på att släppa alla sina egna intressen för barnen, utan att ha sina glädjeämnen för sig själv också. Hur tänker du om allt det här? Vilka utmaningar tycker du är jobbiga och har du några lösningar att dela med dig av?

Stor kram och hoppas du får en riktigt skön söndag med dom du tycker om! /A

4 kommentarer
  1. Håller med i mycket du skriver om, just det här med att få tiden att räcka till. Ibland skulle man vilja klona sig och vara på flera saker samtidigt. För min del, i en liknande familjesituation som du, underlättar det verkligen mycket att ligga steget före. Ta den där lilla stunden på söndagen och planera veckan, kolla aktiviteter och planera/handla mat så allt är klart inför veckan. Är nyfiken på ditt system över middagar.

    1. Ja Sara, planering har fått en helt annan innebörd sen alla barnen kom. Spontanitet är kul ibland, men inför fullbokade dagar underlättar en plan enormt.

      Absolut. Ska dela med mig av mina mattips och flera som jag fått av Instagramvänner framöver. Förmodligen saker du känner igen, men kanske även något nytt att ta med dig 🙂

  2. Tiden är sannerligen en bristvara… Jag upplever många gånger att vi båda vuxna slår knut på oss för att få det att fungera, och hur vi än gör, så blir det fel. Barnen gnäller, vi är slitna och bråkar. Inte blir det bättre av att vi båda jobbar samtidigt som barnen inte går på fritids och 1-åringen ännu inte har börjat på dagis. För egen del har jag prioriterat bort träningen. Innan och mellan barn nr 1 och barn nr 2 tränade jag på gym flera gånger i veckan och ledde även gruppträningspass. Det har jag helt lagt ner nu. Jag promenerar varje dag med minst ett barn i släptåg (oftast 1-åringen, i bärsjal) och tränar korta kroppsviktsbaserade pass, kanske 20-30 min, de dagar lillen och jag är hemma. Han har vant sig vid att jag hoppar omkring och leker då oftast på egen hand. Eller klättrar på mig – ger lite extra vikt och spänning:-). Hänger med barnen på deras träningar och är ledare för deras grupper – det är kul, och vi gör något tillsammans som vi alla gillar. Kanske en gång i veckan får jag till ett lite längre pass, hemma, med vikter. Det är inte optimalt, men fungerar och ger mig i alla fall mer träning än ingen alls. Och jag känner mig totalt naken när jag är utan barnen – som om jag har glömt något. De växer så snabbt, så att det är på det här viset ett par år när de är små, är OK. Bara det är möjligt att hitta tillbaks till ett vuxenliv och ett OK förhållande med barnens pappa när alla är stora nog att klara sig själva ett par timmar, men det är lätt att gå vilse när allt handlar om att få familjepusslet att gå ihop.

    1. Josefine – jag känner igen mig i mycket av det du skriver, men skulle själv aldrig orkat när barnen var små om jag inte fått en stund för mig själv, vilket blev min träningstid. Hade lyxen med MiniSats där tvillingarna kunde vara ett par gånger i veckan, så kvällarna vara jag ändå alltid hemma. Tror på att ge varandra en stund för något eget som föräldrar, för som du skriver blir det ett stort hål om allt kretsar kring barnen när de blir stora, men måste ju inte vara så. Du hittar säkert snabbt tillbaka till din egenträning och kanske instruktörsrollen. Grymt också att du ändå smyger in träningen där hemma och engagerar dig i barnens träningar så mycket. Du är en fantastisk förebild för dina barn! Och förhållandet, ja, det är du inte ensam om att tycka är kämpigast under småbarnsåren.

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras