5 råd till mitt 13-åriga jag

Om du kunde backa bandet, till tiden innan det gick snett..

Ett önskeämne från en läsare när jag frågade vad ni vill läsa:Det skulle vara intressant om att läsa hur du ser på saker och ting nu förtiden och jämför det hur du såg förr. Ett blogginlägg där du skulle skriva till ditt förflutna och ge tips baserat på dina erfarenheter.”
Jag minns min barndom som väldigt fin. En trygg uppväxt i kärnfamiljen på gården Lasssebacken i Jämtland och jag älskade att leka och leva. Ofta hade jag svårt att somna för att jag längtade till morgondagen, en känsla av nyfikenhet och livslust jag har än idag. Nog fick jag och mina syskon hjälpa till mycket med allt som skulle göras på en gård med egen skog, odlingar och djur. Bära in ved, plantera granar, diska, rensa ogräs, skotta snö, gräva diken och annat vi tyckte var mindre roligt. Men det har lärt mig konsten att se positivt på tillvaron, även när det inte är superkul.
Jag och syster Mia hittade på sånger och lekar samtidigt som vi jobbade. Och det var ändå en speciell tillfredställelse i det monotona kroppsarbetet. En gemenskap, meditativt att hålla igång utomhus och skön känsla i kroppen efteråt. Som satte sig. Sen gjorde vi mycket annat tillsammans också, mina föräldrar gjorde alltid sitt bästa för mig och mina syskon. Lätt att romantisera så här i efterhand, men jag tror ändå min fantasi och fjällvärldens skönhet låg som en skyddande barriär mot tråkigheter under barndomsåren. Det var även där självklarheten och njutningen kring att röra på kroppen skapades.
Sen kom högstadiet. Jag skulle byta min älskade lilla skola i Jorm mot en större 3 mil bort, i Gäddede. Jag ville nog aldrig lämna tryggheten och fantasivärlden du har som barn. Bli ”stor” och leva upp till alla krav det nu innebar. Som att vara snygg, smart och populär både hos killarna och de nya tjejerna. Och smal = omtyckt, det fick jag ju höra, se och läsa överallt.
DÄR började mitt mixtrande med maten. Från att alltid ha varit stolt över mig själv och älskat mat, började jag dra ner på mer och mer. Jag minskade mina portioner successivt, slutade äta vissa saker och promenerade så ofta jag fick chansen. Mina naturligt runda kinder och putmagen skulle bort. Resten är historia och det är det jag vill komma till.
Det är och förblir historia. Och utan det jag upplevt vore jag inte samma Anna. Ödmjuk inför livet, känslosam men hårdhudad. Jag tror verkligen på ”what doesn´t kill you makes you stronger”, men det är även bra att lära av sina felsteg – och kanske även upplysa andra. Och skulle jag med de erfarenheter jag har idag säga något till mig själv som 13-åring skulle det först och främst vara:

– Kom ihåg att det inte finns någon som du – unik och fantastisk som du är! Älskvärd oavsett, bäst som du redan är.


Kanske hade jag ändå åkt framåt i berg- och dalbana, även om någon skrek detta i mitt öra varje dag? Livet är till för att upplevas och somliga utforskar sina känslor på lite väl tuffa sätt. Men även ur det kan komma något fantastiskt, när du kravlat dig ur det. Jag tror att vi som varit med om något riktigt svårt ser ljusglimtarna i livet tydligare efteråt. Jag menar inte att vi medvetet ska plåga oss själva för att det ska kännas lättare i framtiden, men ändå att ödet leder oss mot det bästa i slutändan. Gäller bara att lära sig slappna av med den tanken.
Tonårstiden är inte lätt och jag vet att jag inte ensam om att ha hamnat fel just där. Trots att jag bodde i en idyllisk liten fjällby, långt före ”Instagrams perfekta värld” som många idag jämför sig med. Och hade jag inte mixtrat med maten kanske jag börjat dricka alkohol, röka, skolka eller något annat destruktivt? Eller inte? Det är inget jag vill älta – förrän frågan kom. Så nu passar jag på att göra ett försök, på samma sätt som jag skulle ge råd till någon i min närhet som hamnat snett.

5 råd till mitt 13-åriga jag:

  1. Att ta emot (och ge sig själv) så mycket kärlek som möjligt. F*ck jante! Du ska inte känna tacksamhetsskuld eller förminska dig själv. DU ÄR VÄRD ATT ÄLSKAS!
  2. Att våga PRATA om problem och det som gnager med någon du kan anförtro dig åt. Måste inte vara dina föräldrar (om de har fullt med sitt), men kanske en vän, faster, ett syskon eller terapeut.
  3. Att inte sträva efter perfektion. ”Duktig flicka” är inte bättre och krävs inte för att vara älskad. Perfekt är du redan, bara genom att vara dig själv och göra så gott du kan.
  4. Att du blir inte lyckligare i en kropp enligt idealet. Snarare tvärtom, om det kräver att du måste ge avkall på annat viktigt, att det skadar dig och dom du älskar.
  5. Att tro på dig själv och aldrig ska ge upp! Det finns alltid ett ljus i tunneln, så hur mörkt det än ser ut just nu kommer du ur det till slut. Så bara fortsätt hålla huvudet högt och kämpa mot dina drömmar.

Mina tankar då jämfört med nu?

Supersvår fråga, men över lag har jag fått betydligt bättre självförtroende och blivit snällare mot mig själv. Visst kan jag puscha på och ställa höga krav när jag tränar, jobbar eller annat, men det är för att jag tror på mig själv och siktar högt. Se råden ovan – det är ofta vad jag upprepar för mig själv idag. Jag är fortfarande ingen ”perfekt människa” (vem är det?), men har ändå lärt mig älska helheten.
Vilka råd skulle du själv ge dig i en tuff period, med de erfarenheter du har idag? Berätta gärna om du vill, eller bara tänk på saken. STOR KRAM! /A

2 kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras