Historien bakom och syftet med min löpning – TBT

Det var en gång en flicka som hittade en slags lycka i löpning..

Under träning med JIF (Jormvattnets Idrottsförening), för att förbättra konditionen inför längdskidsäsongen. Det var där, i Jorm som 7-åring, smaken för att av egen maskin ta sig fram växte fram. Där kämparskallen, endorfinerna och upptäckten att ”det här är en sport jag KAN!” satte sig. Sen kom några mörkare år som löpare, då det aldrig fanns energi för några intervaller eller förbättringar (snarare tvärtom). Då allt det gick ut på var att förbränna kalorier ”för att kunna äta”, ”för att få en plattare mage”, ”för att bli snygg = smal och omtyckt på högstadiet” och som jag nämnde tidigare – för att fly från det jag inte kunde kontrollera till något jag hade makten över. Låren smärtade av energibrist i kombination med muskelmassa som bröts ner, men samtidigt var det där jag kände mig trygg.

Sorgligt och destruktivt kan tyckas så här i efterhand, men även under den vilsna perioden var mitt syfte med löpningen att få något (enligt mig där och då) positivt. Jag klandrar därför inte 13-åringen som hittade en fast punkt längs byvägen, en identitet som löpare. Och när hon/jag tagit sig igenom de jobbiga tonåren blev löpningen åter en frizon, innan jag hittade prestationslöpningen.

Jag började springa för att bli snabbare, klara allt längre distanser, få allt starkare kickar. Vid en period med så hård press från olika håll (inte bara träningen) att jag blev sjuk igen. Nästa långa kamp började, men med professionell hjälp tog jag mig ur ortorexiträsket, för att åter igen sänka kraven och landa där jag är idag.

Syftet med min löpning idag

Löparglädjen överlevde, förmodligen eftersom det var på den jag ursprungligen börjat springa. Jag fortsätter springa lopp ibland för stämningen och det häftiga med att klara en utmaning, men med tillräckligt många erfarenheter för att hålla det på en hälsosam nivå. Mest springer jag för att få den där frihetskänslan. Komma ut i naturen, uppleva nya platser och miljöer, upprätthålla konditionen, variera träningen och ibland – kombinera träning- och kompistid.


I Jorm är det Elin jag alltid försöker få en löpdejt med och förra veckan tog vi en tur tillsammans uppför Kvarntjärnsvägen. Ca 3 km rakt upp från Lassebacken, längs den gamla grusvägen som på vintrarna är skoterled, för att sen vända och ”flyga” hem igen. Vägen där jag sprang fann löparlyckan efter de tråkiga åren som svag anorektiker. Då skulle jag aldrig komma på tanken att fråga någon om att göra sällskap, för då kanske jag skulle behöva ändra min inrutade runda. Idag tänker jag tvärtom – att det är skönt att låta någon annan styra och alltid lika roligt med kompistid. Att prata igenom vad som hänt sen sist och hur framtidsvisionen ser ut, samtidigt som både får utlopp för ett gemensamt intresse. Hur Elin hittat till löpningen har jag däremot aldrig frågat, men det ska jag komma ihåg att göra.

Löpning med olika syften

Det finns lika många anledningar och historier bakom en människas träning som människor. Och det grymma är ju att ALLA löpare (alltså du som kan springa, oavsett hur) kan hitta sin egen nivå att känna sig stark vid, även om livet och därmed syftet ändras. Det finns lika många löpinriktningar och stilar som kroppar, och vill du jobba mot mätbara mål kan du välja den form du gillar:

  • Korta intervaller. Passar dig som är/vill bli explosiv, som gillar fart och blir uttråkad av att springa långt.
  • Långsam långdistans. För dig som vill bli uthållig, tränar inför långlopp eller gillar att springa och prata med sällskap. Man hinner avhandla mycket på ett långpass.
  • Kraftfulla backar. Perfekt styrkelöpning. För dig som kombinerar din löpning med mål inom styrketräningen – eller löpningen. Att träna sig stark i backar ger lätthet även på raksträckorna.
  • Mjuk upplevelsejogg. När ”resan är målet”, d.v.s. för dig som använder löpningen till att uppleva nya miljöer eller dig själv. Alltså fokus på det runtomkring och känslan inombords.

Och som alltid – det ena utesluter inte det andra. Tvärtom är variation kanon, men oavsett form av löpning är den bästa enligt mig med syfte att känna dig stark, glad och den du får motivation att fortsätta med. Vilken löpform gillar du bäst?

KRAM! /A

4 kommentarer
  1. Jag började springa vid en ålder om 37 när kroppen hade fått en rundad form och en otroligt hög kroppsfetthalt. Har sedan dess sprungit millopp, halvt och två hela maraton. Allt i en maklig fart då jag inte är nån snabbfotad en.
    Idag är löpningen både förbränning, en utmaning och sätt att tanka energi. Distansen är inte så noga, bara det blir av.

    1. Tack för att du delar med dig av din löphistoria. Glad att du hittade en träningsform du gillar med flera positiva effekter. Och visst är det intressant att löpning kan vara så olika för oss alla?

  2. Jag ÄLSKAR intervallpass. Tidigare var backintervaller mitt favoritpass, nu är det nedpetat från tronen. Fartlek på löpband, varannan låt lugnt tempo (så man kan prata och komma ner lite i puls) och varannan låt högre tempo (så att man inte kan prata, men ändå inte bli HELT slut). Så kan man hålla på, så länge man orkar. Tiden går ganska snabbt och alla intervaller är inte lika långa. Tips är ju att inte ha en spellista med bara jättelånga låtar, om man inte vill springa långa intervaller.
    Är tyvärr inte redo för en tävling just nu, men det är för att jag är så prestationsinriktad. Även om jag försöker intala mig själv att det inte är liv och död. 🙂 Och nu, lite ont i halsen. Längtar SÅ efter att springa. Hoppas på att det är borta tills imorgon 🙂

    1. Elin – vilket supertips att låta musiken styra intervallerna. Det tar jag med mig – tack! 🙂
      Krya på dig!

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras