5 läsarfrågor och svar om balans i livet

chokladpralin balans

En chokladpralin

Rund, lite knaprig yta och mjuk i mitten. Söt och len, som får saliven att spruta och ett lätt lyckorus att spridas genom kroppen – hela vägen upp i hjärnan. Den fysiska njutningen i kombination med gemenskap med mina barn. Vi diskuterar hur de olika pralinerna skiljer sig åt i smak, poängsätter och tjafsar lite om vem som ska få den sista. Jag vinner, för de har ju redan egna godispåsar, men jag ville ändå dela den mysiga stunden med dem. Och tankarna med dig som läser.

Vid min senaste frågestund här i bloggen var de flesta på samma tema – att hitta en må-bra-balans mellan träning, mat, familj och vänner.

Läsarfrågor om balans i livet

1. Sara: Läser gärna mer om dina tankar/känslor/förhållningssätt till träning efter ätstörning. Kram och tack för en underbar och inspirerande blogg! ❤

2. Mari: Hej! Vet ju att du jobbar hårt med att få in balans i din vardag både gällande kost och motion. Är lite nyfiken på hur det går för dig och hur du mår i allt detta, kram

3. Karin: Hej! Skulle gärna vilja veta dina tankar kring hur man får ihop relation, jobb, barn, träning, vänner osv samtidigt. Jag tycker att det är riktigt bökigt! Kramar

4. Anna: Hej! Hur tänker du om vilodagar? Jag har ett stillasittande jobb (men 3 barn så håller mig på benen övrig tid..) tränar intensiva pass med fysgrupp samt löptränar och rider. Tycker det är svårt att hinna återhämta sig, jag behöver ju röra på mig varje dag pga jobbet. Hmm ingen konkret fråga kanske men mer intressant att höra hur du resonerar. Tack för bra blogg och inspo!

5. Linda: Jag skulle vilja veta hur vår kropp ändras när vi passerar 40…. Hur mycket längre återhämtning behöver vi? Känner mig i bra form. Jag har låg vilopuls (ca 44) och känner mig ganska stark. Hade önskat att jag hade tränat på detta vis när jag var yngre. Nu är jag 44 år och känner lite att kroppen inte riktigt är med mig… Hormoner…. Menscykeln är lite si och så. Svullnar numera oerhört mycket /binder vätska ca 3 kg ibland både runt ÄL och vid mens. Hur kul är det? Är betydligt mer känslig för vad jag äter. Förr kunde jag stoppa i mig massa godis och fika, nu slurpar kroppen åt sig Allt! Det är inte mycket att göra? Bara gilla läget? Hade velat träna mer men känner att kroppen behöver mer vila. Man borde stanna runt 35 år.. 🙂

Mina svar

1 + 2. För det första är jag väldigt trött på ätstörningar. Alltså jag orkar inte älta i mitt tråkiga förflutna, men är väl medveten om hur vanligt problemet är. Efter att ha levt med ett känslostyrt ätbeteende i så många år av mitt liv vill jag gå vidare och fokusera på det friska. Njutningen av att äta, att inte slösa massa tankekraft på att planera allt jag stoppar i mig, att äta tillräckligt med energi för att tycka livet och träningen är rolig och utvecklande. Men som sagt – eftersom att många undrar, vilket jag kan förstå, ska jag försöka förklara hur jag mår idag i jämförelse med när jag var sjuk.
Bilderna i bloggen och på Instagram säger kanske lite, men långt ifrån allt. Inget om hur jag mår på insidan, vad som snurrar i min skalle. Och även om kroppen förändrats – till en betydligt starkare, nöjdare och som sover bättre, är det just i huvudet de största framstegen skett.
En chokladpralin när jag var sjuk kunde ge 1000-tals tankar som..

..”äter jag den här kan jag inte äta det där sen..”

..”nu måste jag springa lite längre i morgon”

..”jag känner hur den sätter sig runt midjan”

..”äter jag den här kommer jag inte kunna sluta äta”

..”socker ökar inflammationer i kroppen – jag kanske blir sjuk?”

Rädsla! För att tappa kontrollen. För att hetsäta, bli sjuk, tjock och framför allt – rädsla för ångest. Idag kan tankarna kan dyka upp som suddiga bilder i bakhuvudet, men jag låter dem inte få fäste längre. Som sagt, jag är så galet trött på ätstörda tankar att jag trotsigt rycker på axlarna åt dem och följer min egen vilja istället. Det händer att jag ibland få ångest över andra saker, men inte det jag äter eller över min kropp.
Fysiskt är jag starkare och friskare än på länge. Bara det att alla skador och skavanker är borta är ett tydliga tecken, liksom att jag lyfter tyngre än någonsin. Min kroppsvikt har jag ingen aning om, bryr mig ärligt talat inte, men älskar mina mjukare former. Eftersom de påminner mig om friskhet, alltså för mig i jämförelse med då jag var orkeslös.

Efter så många år med allt fokus på mat, kroppsform och prestation har det ändå inte varit helt lätt. Och då syftar jag inte på svårt som att ”äta en fralla” eller ”hoppa över ett tuffare träningspass”. Det jag menar är att precis som du kan uppleva efter vilket mål som helst du kämpat mot, kunde jag i början känna en slags tomhet. Samtidigt som jag blev fri från regler och rädsla över hur jag äter och tränar, upplevde jag en slags sorg. Jag hade vunnit kampen över ätstörningen, men ”vem är jag nu? Och vad har jag nu för mål”? 

balans
Det är där balans kommer in! Att ”bara” må bra blev min nya utmaning. Den svåraste av alla, men som jag gett mig tusan på att hitta med målet att hålla på sikt. Och må bra på vägen, både för min egen skull och mina närmaste.

Som du säkert sett har jag fått in yogan igen och annan prestationsfri träning. Och genom att viga åtminstone hälften av veckans träningsdagar åt lågintensiv träning får jag bättre återhämtning. Därmed bättre resultat, både när jag lyfter tungt och springer snabbt, men framför allt är det roligare att träna.
Det ena går in i det andra – mat, sömn, energi och kärlek. Sköter du en del blir det som en positiv uppåtspiral. Visst får jag bromsa mig själv ibland, för ”det vore ju fett med en extra endorfinkick” och vilodagar är fortfarande min största utmaning, men ju mer erfarenhet jag får och när jag ser fördelarna av mer återhämtning – ju lättare är det.

balansOm bara två veckor ses vi igen, Kattis och jag, samtidigt som Jonas och jag får tid på tu man hand i Östersund.

3. Det var lite om maten och träningen, men familj och vänner då? Som Karin frågade om. Inte lätt det heller. Jag skrev det här inlägget om ”heltidsjobb, familj och blogg” som kanske ger lite svar. Och när det gäller vänner är jag tacksam att ha ett par som står mig så nära att vi är lika tajta när vi ses, även om det blir långt mellan gångerna. Vi hörs via mail och messenger och ses ett par gånger om året. Mina arbetskompisar är också fina vänner som jag har roligt ihop med varje dag, liksom bloggvänner, träningskompisar och via sociala medier. Lättillgängligt på ställen jag redan rör mig dagligen och tjänar mitt levebröd. På så sätt är jag väldigt nöjd, även om jag kan sakna en nära vän som bodde runt knuten. För mer spontant umgänge efter arbetstid.

Familjelivet är ett ständigt pusslande. Med 4 barn som spelar fotboll på halvtid (känns det som), en man som driver eget företag och inga barnvakter i stan. På veckodagarna är det inte många timmar vi umgås, men vi försöker ta igen det med mysstunder i vardagen, samt på semestrar och helger.

Barnen är mitt och Jonas allt, hela livet kretsar kring dem, men det svåraste är att få tid för oss själva. I vardagen blir det nästan ingenting, men nu har vi i alla fall en helg i Östersund inplanerad. Att bo på hotell, gå ut och äta, träna och ha det bra – utan att barnen pockar på uppmärksamheten. Men att ta sig tid mer i vardagen, om så bara gå en kort promenad eller ut och äta ihop, är något vi borde bli bättre på. Det blir dock lättare nu när barnen är större.

4. Vilodagar! Som jag nämnde – min största utmaning. Precis som Anna har jag också ett stillasittande jobb, men har insett att kombinationen ”helt stilla + kort stenhård träning” inte alltid är så lyckad. Det var mycket därför jag fick olika skador under våren. Tuff crossfit + stillasittande + stress och dålig sömn. Däremot tror jag på lågintensiv träning/motion och ett par pass på högre intensitet. Hur fördelningen bör se ut är svårt att svara på, det är som sagt individuellt, men här ett exempel på hur min veckoplan ser ut just nu – med träning och vila.

5. Om att åldras. Precis som du skriver Linda, så sänks vår ork och ämnesomsättning med åldern. Under övergångsåren sjunker östrogenhalten, för att sedan ligga på en låg nivå resten av livet. Det som kan hjälpa är träning (i lagom dos för att inte kortisolnivån ska bli för hög) och näringsrik kost. Daglig motion, styrketräning för skelettet och ämnesomsättningen. Har du stora problem av hormonerna kan tabletter, plåster eller gel med östrogen minska besvären. Exakt hur lång återhämtning du behöver kan jag däremot inte svara på, det beror på så många faktorer, men även den tar längre tid när du är äldre.

Jag tror på att prioritera din hälsa mer ju äldre du blir. Med tanke på många många friska och starka år framför sig, snarare än att hålla samma vikt som när man var ung. Det är naturligt att lägga på sig lite med åldern, utan ändringar i kost och träning, så det är inte ditt sätt det är fel på. Tänk även på att du blir klokare med åren, vilket väger upp din attraktion. Insidan är och förblir viktigast, så kämpa hellre MED din kropp snarare än mot.

Dessutom tror jag på att bygga mod. Med åldern blir vi även fegare och tror oss vara skörare än vi är. Visst, många av oss är stelare och mer skadebenägna efter alla levnadsår, men mycket sitter i skallen. Läs gärna mitt inlägg om mod och resultat, för precis som hälsa i övrigt kan du komma in i en positiv uppåtspiral i att våga. Vi ska vara rädda om oss själva, jag känner precis som du mina gränser tydligare och kan inte heller pressa på som förr, men en och annan utmaning håller oss unga. Tro att du kan!

Hoppas mina svar gjorde er lite klokare. Det svåra är ju att jag inte kan komma med någon nyckel, balans är ju högst individuellt, men visst kan vi lära av varandra. Ta hand om dig. Kram! /A

Fler lästips på tema må bra och balans:

» Läsarfrågor om ätstörningar

» Spontanitet vs. rutiner

» Om hälsohets

» DU ÄR OK – 5 läsvärda blogginlägg för självkänslan

» Lifestyle planner

6 Comments
  1. Håller med dig på punkten att ha en eller flera bra vänner nära. Har tyvärr kommit ifrån mina bästa vänner då jag flyttade till annan ort. Önskar att det var lättare att knyta nya kontakter. Tror dock att samhället är för stressat för att någon ska orka med nya bekantskaper. Vi sitter dessutom helt enkelt inne för mycket.

    1. Helena – ja, så är det nog. Synd! Och ju äldre en blir, ju svårare att få nya riktigt nära vänner. Man får hålla hårt i dem man har, oavsett om de bor nära eller inte.

  2. Å vad jag blir glad av att läsa att du, liksom jag, är trött (med STORA bokstäver) på ätstörningar 👊
    Jag var sjuk i 20 år men nu känns det som jag lämnat den akiten helt å hållet 💪
    Visst, en å annan tanke kan susa förbi i bakhuvudet ibland..men den får inte fäste 👊
    Livet med en frisk kropp är sååå fantastiskt ❤️
    Tack för att du delar med dig här på bloggen Anna ❤️

    1. Linda – ja, vi kan ju inte blunda för att problemen med ätstörningar är väldigt vanliga, men för egen del är det bra att gå vidare. Heja dig! Kram

  3. Tack Anna för att du delar med dig!!!
    Så kloka ord du skriver och förmedlar.
    Förstår dig mer än väl när du skriver att du är less på att prata om din ätstörning, det är ju en annan del av livet som man vill lägga bakom sig och blicka framåt även om man alltid kommer bära det med sig!!!
    När man vissa dagar känner att man faktiskt mår väl är det underbart eller hur! Märkligt att det ska ta så många år och törnar innan man fattar att sömnen är så viktigt!! Känner direkt när man tullar på den!!
    Kram

    1. Marie – tack själv! Och ja, det är fantastiskt när det vänder. Sömnen är en stor del i det hela. Kram tillbaka och ha en fin ny vecka!

Leave a Reply

Your email address will not be published.