32 km – längsta träningsdistansen inför marathon

”Brunnsviken är mysigt att springa runt. Det blir ju inte så ofta som jag springer där. Sen får jag se om jag orkar springa längre än så, men 32 km vore ju coolt. Och så har jag några podcasts jag länge velat lyssna på…”. Så gick mina tankar inför söndagens långpass.

32 km har hela tiden varit min måldistans att klara av inför marathon eller andra långlopp jag varit med på. ¾ av loppets totala distans är tillräckligt att klara av vid träningen, resten av distansen hjälper tävlingsnerver, stämning och publik dig med.

För att undvika prestationsångest inför större utmaningar uttalar jag aldrig några exakta siffror för mig själv, att ”jag MÅSTE springa 32 km. Punkt”. Istället lindar jag in det i vackra miljöer, inspirerande podcast, sol och en stund för mig själv.

En LÅNG stund för mig själv. Min kropp är seg som tuggummi, det tvivlar jag aldrig på, men riktigt lång tystnad och ensamhet kan kännas oövervinneligt tråkigt. Därför var det bästa jag kunde göra att dela upp passet i etapper. Ta en kilometer, en låt på Spotify och ett poddavsnitt i taget.

Jag vet inte vad det är med mig och Brunnsviken, men utan sällskap som guidar springer jag alltid fel. Den här gången hamnade jag på en liten stig som ledde ut på en klipphäll. Vacker utsikt, men fel väg. Det var bara att vända och till slut kände jag igen mig, kom rätt och hade fått ihop ytterligare ett par kilometrar plus ett fint foto. Ännu en bra sak med långpass – att omvägar bara är positivt.

Så jag sprang vidare, lyssnade på musik och slutligen Framgångspodden där Lofsan intervjuades. Ett långt avsnitt som gav mig många bra tankemönster som entreprenör inom hälsa och som räckte i över en mil. Förbi Gärdet, ut på Djurgården, och där var det bara att fortsätta runt kanalen för att ta mig hem. Lite sicksack för att skrapa ihop de sista kilometrarna och…

32 km! Sjukt nöjd och faktiskt piggare i benen än under senaste långpasset på 3 mil ihop med Elin, trots 2 km längre och utan kompispepp. Kan vara att jag kört min traditionella uppladdning med Ben & Jerry’s kvällen innan? Att pratande stjäl endel energi? Eller helt enkelt att 3 veckors semester satt sina spår i form av pigg kropp? Tror mest på nr 1 och 3, för sällskap är ändå trevligare vid så här långa rundor.

Längre långpass än så här blir det inte innan Helsingborg Matathon om en månad. Om jag ens är med, vilket handlar mer om det praktiska runt omkring än att jag inte vill eller har prestationsångest. Boka resa, hotell och att alla övriga helger i september också är fulltecknade får mig att tveka. Men jag gillar ändå att vara redo. Att vara tillräckligt uthållig och stark för det jag vill och/eller måste – den vetskapen är är vad jag eftersträvar vid all träning. Tävla mot andra har aldrig varit min drivkraft, bara att förverkliga mina egna mål och drömmar.

6 kommentarer
  1. Wow! Bra jobbat! Mitt längsta är 2 mil, och det var långt 🙂 Jag brukar också linda in det och ”lura” mig själv. Väldigt bra grej. Gillar inte pressen 🙂

    1. Alexandra – Tack! För några år sen var 2 mil galet långt för mig med, det är konstigt hur vi kan flytta gränserna för oss själva.

      Fint att du också hittat bra tankemönster för att fokusera på det som gör träningen roligt & skön. Det som får oss att älska träning! 🙂

  2. Oj vad bra jobbat! Vad håller du ungefär för tempo på ett sånt pass? Och vad har du för plan att hålla för tempo (ungefär) i Helsingborg (för det är klart du ska vara med😉) Jag ska försöka ta mej i mål på runt 4 timmar som jag gjorde på min mara-debut i Sthlm nu i juni men är nöjd bara jag klarar det öht 😊

    1. Emma – tack! Jag springer i ca 5,5-6 min/km-tempo. Och när jag springer loppet vore 5 min/km kul att orka, men det beror på dagsform. Annars tänker jag mest njuta av stämningen & det fina banan OM jag är med. Som sagt, jag har inte bara mig själv att tänka på utan familjen & har mycket bokat i september. Det är därför + att jag redan sprungit Helsingborg Marathon en gång tidigare som jag vacklar. Blir så stort projekt att resa, boka hotell etc, dessutom helt ensam. Men jag har inte HELT bestämt mig än.. 🙂

      Och det låter som en bra målsättning du har. Bara att klara loppet är en bedrift. Lycka till!

  3. Vad grym du är! Blir så inspirerad av din blogg!! Själv sprang jag idag milen för första gången sen jag blev sjukskriven för utmattning i april. Det kändes bra, framför allt en mental markering att jag är så mycket starkare igen. 56 min istället för 53-54 men skyller det på värmen 😉

    1. Annelie – wow vad grym du är! Vi kan inte jämföra oss, inte ens med oss själva. Allt beror på bagage, hur lång träning du har bakom dig etc. Förra året var en mil lika stor utmaning för mig efter magoperationen. Bra att du smyger igång igen efter utmattningen, även om inte träning var orsaken till den. Heja dig! 🙂

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras