Om att förlora ett barn – och vinna en stark Hugo

”Det värsta du kan vara med om är att förlora ett barn”.

Har du hört någon säga så? Jag hör det titt som tätt och orkar inte alltid mer än att humma fram ett ”ja”. Orkar inte berätta att jag förlorat TVÅ barn. Att jag väntade trillingar, låg inlagd på Karolinska i 2 veckor där jag inte fick röra mig mer än att gå på toa. Att förlossningen ändå satte igång i vecka 27 och hur ett 10-tal grönklädda läkare akut sövde ner mig medan jag i tankarna skrek ”NEJ! Det är för tidigt…”

Att ett två av barnen inte överlevde. Att allt blev mörkt, som en ridå av sorg. Först när lille Hampus dog, pojken vår nuvarande Hampus är döpt efter. Och sen, när vi äntligen började slappna av och hade kommit hem från sjukhusets Neonatalavdelning med två små, drabbades vår 3 månader gamla Jonna av blodförgiftning och hjärtstillestånd. Efter ett dygn med flera återupplivningsförsök valde vi att stänga respiratorn eftersom hon ändå inte skulle få ett värdigt liv utan en fungerande hjärna. Flickan Jonna fått sitt namn av.

För 11 år sen trodde jag att jag aldrig någonsin skulle kunna bli lycklig igen. Hel. Men det blev jag. Räddningen de första åren efter våra förluster var vår starke pojke som besegrade både en mindre hjärnblödning, hjärtstillestånd, tusentals nålstick, respirator och ljumskbråck. Hugo.

750 gram vägde han, några gram mindre än sin trillingsyster Jonna, och en riktig fighter. Han, jag och Jonas var ett tight team under den tuffa tiden. Levde för varandra. Familjen.

hugo_0-11ar

Det som gjorde mitt liv meningsfullt efter den stora förlusten. Men ibland klandrade jag mig själv för att han inte skrattade lika mycket som andra barn. ”Är det för att han saknar sina syskon? Eller att han inte har en tillräckligt glad mamma?”. Tankar jag kunde få, men som var Hugo´s personlighet. Han har alltid varit ett försiktigt och trygghetssökande barn.

Det var med extra stolthet jag hejade på honom vid fotbollscupen i Östersund. Vår f.d. lille fågelungen som vuxit upp till en så modig, självständig kille som klarar sig utan sina föräldrar en hel vecka. Idag en fysiskt stark fotbollskille, fullt frisk trots sin tuffa start i livet och med ett stort hjärta. Så omtänksam om sina vänner, medmänniskor, syskon.

hugo11_familjenFamiljefoto med vår födelsedagskille, förutom Hampus som tog bilden.

Kanske är det hans änglasyskon som gett honom sin kraft? Och sina syskon. Och mig. Märkligt nog känner jag att familjen är helt komplett idag, även om jag alltid kommer bära med mig sorgliga minnen och ett ärr i hjärtat. Ärr efter sår som läkt.

Jag tror på ödet, att det var det som gav oss 3 barn till efter Hugo, med våra änglars livskraft. En tro och tankesätt jag hoppas att du som också förlorat ett barn (eller fler) kan använda dig av. Alla har vi vår egen ryggsäck av upplevelser, ibland tung av sorg, men aldrig värre än någon annans. Att förlora ett barn är fruktansvärt, men livet går vidare och det går att bli lycklig igen – mycket med hjälp av sina närstående och sina tankar.

Igår firades Hugo och änglarna stort av familjen. Blev väckt med sång och presenter – en Zlatan-deo, fotbollsskor, ett mål som morfar och Jonas byggt ihop, pengar och en ny fleece, välbehövlig här i Jorm. Pengarna behövdes också på en gång då vi gjorde en utflykt till byns loppis där han köpte han en fällkniv. En fin 11-årsdag.

hugo11_frukost hugo_11arstudsmatta_jorm

Grattis igen våra älskade trillingar – Hugo, Jonna och Hampus ♥♥♥

28 kommentarer
  1. Jag vet inte hur man kommenterar detta, men något måste jag skriva. Så otroligt fint skrivet, och starkt att du delar med dig. Tårarna sprutar när jag läser detta! Fasen vilken stark person du måste vara!

  2. Ögonen fylls av tårar. Så fint skrivet! Och med er två som föräldrar, så är jag hundra procent säker att Hugo är den mest lyckligaste 11-åringen i världen. <3

  3. Du berättar så djupt, det är med sorg i hjärtat jag läser, men du är så stark och förnuftig- och det har ni tillsammans kommit långt på!

    Min flicks Venla föddes också tidigt, vecka 26. 640 gram jävlaranamma som har hjärtopererats dagen före sin 1-årsdag och fightats med både RS och lunginflammationer under den mest kritiska tiden… Det tar tid att börja våga älska. Men döden blir det en kärleksexplotion! Min Samuel har också krigat med döden… Det är sånt här som gör oss så starka. Fortsätt i samma spår <3
    Kram

    1. Emma – jag hör att dina små också fått en tuff start. Som du skriver – att våga öppna hjärtat & älska tar tid, i rädsla att de plötsligt tas ifrån en. Jag hoppas dina barn mår bra idag.

      Kram tillbaka <3

  4. Så starkt och vackert inlägg, jag tror att du ger hopp till många som befinner sig i en liknande situation. Själv sitter jag just nu och storbölar över en kopp kaffe, trots att jag inte alls (tack och lov) behövt uppleva något ens i närheten. Du inger hopp. Det finns alltid ljus på andra sidan tunneln. Kram

  5. Så himla vackert skrivet Anna! ”Förlora ett barn – och vinna en stark Hugo”, det är så mäktigt och går rakt in i mitt hjärta. Grattis till trillingarna!

  6. Väldigt fint skrivet. Tack för att du delar med dig av er story. Härligt att ni kommit ut på ”andra” sidan igen. Ha en skön sommar!

  7. Jag blir tårögd varje gång du skriver om dina änglar, det gör så ont att föreställa sig. Sen blir jag lika tårögd över alla fina kommentarer du får.

    Önskar Hugo och hans familj en fortsatt härlig sommar!

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras