Ett år efter rectus diastasoperation – slutresultatet

Anna Lissjanis - ett år efter rectus diastasoperation.

Om bara två veckor har det gått ett år sen min rectus diastasoperation och igår var domedagen.

Ett återbesök hos Anders Ohlsson på Södersjukhusets kirurgavdelning där både läkningen på insidan, utsidan, funktionen och allmäntillståndet kring magen skulle utvärderas. Jag är medveten om att jag kan vara lite väl ivrig mot mina mål ibland, men den här gången har jag varit extremt noga med att inte belasta magen när det inte känts ok. Jag har successivt trappat upp träningen, backat om det inte känts bra och haft en långsiktig plan. Inga löptävlingar eller annat som får mig att ta i utan att hinna känna efter under senaste året. Det har gett resultat.

2 veckor efter diastasoperation + 1 år efter diastasoperation /Anna LissjanisVänster: två veckor efter rectus diastasoperationen. Höger:  1 år efter operationen. 

Enligt kontrollen med ultraljud ser raka bukmuskeln (rectus abdominis) normal ut. De två muskelbukerna sitter ihop sånär som på 1 cm på ett ställe vilket är vanligt även innan en graviditet. Jag har alltid haft en liten delning och ”putmage” i avslappnat tillstånd och trivs med formen. Känner mig hel och som JAG igen.

Men framför allt är jag glad över att funktionen är tillbaka. Känseln utanpå huden är lätt avtrubbad och det stramar lite i ärret, något det förmodligen alltid kommer göra, och det viktigaste är att jag kan göra allt jag behöver och vill kunna.

Inget jag saknat, men jag kan bära tunga matkassar. Jag kan lyfta söta 5-årsbebisar. Jag kan springa backintervaller eller en halvmara. Och igår ruscha till tunnelbanan med en full ryggsäck för att fortsätta med chins och marklyft med en 15 kgs tyngre stång än min egen kroppsvikt. Sen vidare för att stå/gå runt och jobba som värd på mässan Webbdagarna en halv dag – utan urinläckage, ont i ryggen eller andra vanliga post-graviditetbesvär.

Sträcka ut magen i exempelvis yogans uppåtgående hund eller göra snabba, okontrollerade rörelser kommer jag fortfarande ta det lugnt med. Men jag KAN om jag vill! Det är inte farligt nu när det läkt så fint berättade Dr. Anders.

Före diastasoperation /Anna LissjanisMagen i avslappnat tillstånd före operationen.

Jag flög på vita små snömoln hem till Gärdet, så lycklig att alla negativa besked, väntan, smärta och oro är över. Att cirkeln med barnfödandet (och raka magmuskeln) är sluten. Genom tvillingarna har jag symboliskt fått tillbaka mina änglabarn, något jag skulle kunna offra vad som helst för, men samtidigt tycker jag även att vi tjejer har rätt till att må bra i oss själva.

Det är inte egoistiskt att söka hjälp för problem orsakade av födseln av sina barn (eller annat). Även mammor är enskilda individer. Mår vi bra smittar det av sig på familjen, så att ta hand om sig själv är även att ta hand om sina barn.

Nöjd Anna, ett år efter diastasoperation.Inga fler barn är planerat i den här magen, det har varit en cirkus från att bli gravid till en stor tragedi, obeskrivlig lycka och magmuskelskada. Men tänk vad bra allt blev till slut. 

Läs mer:

12 kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras