Ätstörningar, fördommar och förlegad behandling

Med en bild från vackra Vildmarksvägen och Stekenjokk vill jag ge en återblick och reflektion över min behandling på Mandometerkliniken och samhällets förledade syn på och behandling mot ätstörningar. Till hösten har det gått två år sen jag själv behandlades och nu är jag tillbaka i gamla träningsvanor där rörelse är vardag, jag väljer främst hälsosam mat – det som i min värld är ”normalt” och jag både tycker är godast och mår bäst av, och jag väger som jag gjort största delen av mitt vuxna (friska) liv. Min kropp som den jag känner mig hemma i, min livsstil utan förbud men där jag väljer själv bland allt jag tycker om till en personligt hållbar må-bra-balans.

fjallvandrar

Personliga. Ett ord som glöms bort i många behandlingsmetoder inom sjukvården där man fixar symptomen men inte det som orsakat dem. Lagar navelbråcket utan att operera ihop diastasen som är anledningen till att det uppkom, ser till att ätstörningspatienterna går upp i vikt och äter ”normala saker som korv med pulvermos” men inte har resurser för att ge en personlig behandling med plan för det mentala och patientens vardag EFTER behandlingen. För det måste ju ändå vara målet – att bygga upp självkänslan och komma tillbaka till sitt eget liv istället för klinikens mått på normalitet? Tänka långsiktigt och hitta en hållbar livsstil med tanke på personens mål, bakgrund och hur samhället ser ut idag.

En personlig livscoach ute i ”riktiga livet” borde vara obligatorisk liksom ”träning på recept”. Även om många med ätstörningar använder träning som självbestraffning finns en annan sida med alla fysiska och psykiska fördelar. Istället för att förbjuda motion/träning tycker jag det borde ingå i alla typer av ätstörningsbehandlingar, t.ex. yoga, med inriktning mot att bygga självförtroende, lära sig att älska sin kropp, hitta en personlig nivå och med syftet att se träningen som ett sätt att ta hand om sin kropp istället för att bryta ner den.

Om ätstörningar fast med en annan inriktning har min vän Fanny Roethlisberger skrivit ett bra inlägg – ”Ätstörningar är generellt sett en sjukdom som drabbar tonårsflickor som inte vet bättre”. Här lyfter hon Potatismannen, en av få manliga bloggare som skriver om sin ätstörning för att bidra till ökad förståelse. Precis som jag gjorde under min behandling är han öppen och ärlig om sina med- och motgångar, något som kan hjälpa andra som mår dåligt och tror sig vara ensamma om detta. Precis som Fanny och Hampus vill jag krossa alla fördomar om att ätstörningar drabbar ”svaga personer”. Alla, oavsett kön, ålder, kunskap eller klasstillhörighet kan bli sjuk och visa på att det är möjligt att komma tillbaka till ett friskt liv. Personligt anpassat.

satsfjallet

Vägen är inte rak och alla kan inte gå samma. Ibland ramlar du, det är inget konstigt eller tecken på svaghet, men vi kan hjälpa varandra att hitta din rätta stig till toppen. Din egen topp av lycka som inte behöver se ut som alla andras.

15 kommentarer
  1. Tack för att du också lyfter ämnet, fina Anna! Så sant det du skriver, en av de värsta fördomarna är den att ätstörningar drabbar ”svaga”. Överhuvudtaget finns väl fördomen att det inte är något man ”drabbas” av alls utan på något vis orsakat själv.. Som Hampus säger, att drabbade ibland ses som människor som inte ”vet bättre” (=lite korkade), eller att man bara är för egocentrerad och ”vill vara snygg”. Ja hua, fördomarna är många och därför är jag så glad att människor som du också vill ta upp ämnet. Jag ser det som en självklarhet att prata om det, av den enkla orsak att problemet finns. Så länge det gör det, bör det pratas om. Utbildas, spridas kunskap, skapas förståelse.
    Kram!

    1. Anna! Först och främst grattis till din balans. Starkt!

      Jag glömmer aldrig när behandlaren sa till mig, och gjorde citattecken samtidigt, att jag ”troligtvis kan mer än” dietisten jag önskade få träffa för att lägga upp en ordentlig kostplan för mig – när råd såsom korvsmörgåsar var upp på menyn.

      Och precis som Fanny nämner blir hen fördummad
      fördummad. Och jag är inte korkad, tvärtom, min begåvning är uppmätt till långt över normal. Ibland önskar jag att jag var korkad så jag slapp tänka hela tiden…

      Varma hälsningar

      H

      1. Stark kan du vara själv! Grymt att du skriver öppet om detta.

        Jag har fått liknande kommentarer & att ”ja – jag vet inte vad man ska äta när man tränar” av behandlare. Varken du, jag eller andra med ätstörningar är mindre kloka än andra som du skriver, utan tvärtom.

        Fortsätt vara du & lycka till i livet!

    2. Sant som du skriver Fanny. Ju mer vi pratar öppet om detta, ju mindre tabu blir det & kunskapen ökar. Jag tror det är så mycket vanligare med olika typer och grader av ätstörningar än vad som syns utåt. Mat är ju inte som alkohol & går att utesluta för att undvika ett missbruk, men en viss nivå av ”drickande” är inte farligt.

      Vet inte om min liknelse funkar, men du förstår vad jag menar. Stor kram tillbaka & tack för att du så ofta behandlar viktiga ämnen som ätstörningar & andra vanliga problem.

  2. fint klokt och välbehövligt inlägg om
    en så himla viktig fråga. Har själv vari sjuk i anorexi och ortorexi i flera år och det var inte förrän jag kom till Ylab i Stockholm och den behandlingen som jag blev frisk. De har en helhetssyn på kropp och hälsa och ser att träning är bra, när man tränar av rätt anledningar. Har skrivit ett inlägg om mina tankar om ortorexi här: http://foreningentilia.se/ortorexi-ett-gastblogginlagg/ så bra att vi alla hjälps åt att lyfta en så viktig fråga. Främst för alla ungas skull.
    kram

    1. Charlotte – tack för att du delar med dig. Håller med om att Ylab verkar ha en vettig & bra modell för att behandla ortorexi. Jag har själv besökt Yvonne Lin & pratat med henne. Glad att du hittade dit & mår bra nu!

      Kram

  3. Jag tror absolut inte på att ortorexi-patienter ska träna under behandlingen. Att lära sig hantera ångesten på annat sätt än genom fysisk aktivitet är mycket viktigt för att kunna bli frisk. Klarar man av att må bra utan träning som ångestventil så tror jag att det går bra att börja träna ångestfritt igen så småningom.

    1. Cilla – där håller jag inte med dig! För en person med ortorexi är nedtrappning av träningsmängden tillräckligt ångestladdad. Precis som att en anorektiker måste lära sig att äta ”lagom” – inte över- eller underäta, behöver en ortorektiker lära sig att rörelse inte måste innebära att ”träna för att bli smal” eller vad problemet har varit. Annars är det ju inte hållbart i det verkliga livet där både mat & träning är bra saker.

      Här tycker jag Ylab gör ett bra jobb som faktiskt både jobbar med terapi, träning (med syfte att stärka insidan), kost & utbildning för ökad förståelse om vad kroppen behöver.

  4. Hej Anna! Tack för en bra blogg! Jag läser den varje dag! 😉 🙂

    Jag vill tipsa om en superbra podcast för dig som är genuint intresserad av hälsa! Den är på engelska & Chris Kresset som är huvudpersonen är grym på nutrition !! Bara ett tips om du vill ha inför nästa PW! 😉 Sök i ITunes på; ”revolution health radio”… 🙂 GRYM – JAG LOVAR! 🙂 /kram

      1. Ja ladda ner den! Jag gjorde det för en vecka sedan & har typ lyssnat på 3 avsnitt per dag sedan dess ! ;’D Chris Kresser förklarar samband mellan kostens betydelse kopplat till olika hälsotillstånd på ett enkelt sätt tycker jag! Jag blev fängslad utav avsnittet då han pratade om hormonell obalans kopplat till låga nivåer av d-vitamin, det goda kolesterolet & omega-3… Jag har själv lidit stor del utav mitt liv av hormonell obalans & nu efter att ha lyssnat till Chris har några ljus gått upp för mig! Man lör sig något nytt vid varje podd tycker jag. 🙂 /kram

  5. Hej!
    Man pratar om ätstörning, men oftast eller typ alltid om att man äter för lite. Och sällan eller aldrig om att man är beroende av mat/har mat som en drog. Själv lider jag av att jag överäter. Varför är det på detta vis? Tack för en bra blogg.

    1. Anette – jag vet inte. Kanske för att det inte finns något specifikt namn på det eller att det syns utåt på en person. Jag tror det är jättevanligt just bland folk som tycker det är gott att äta där vissa svälter/överäter & andra drabbas av övervikt eftersom de bara överäter. Tänk vad svårt det här med mat ska vara & jag tror att vissa av oss har lättare för att bli beroende av mat/droger & andra kickar.

      Tack för att du delar med dig!

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras