Besök på SÖS

jag_rodmage

Det finns en sorts feber som är ok att träna med och det är resfeber. Åh vad jag ser fram emot min och Jonas NYC-resa. Nu är det packa om från fjäll till storstad som gäller, men ett snabbt styrkepass hann jag med i morse. Och ett besök med kontroll inför en eventuell operation av magen på Södersjukhuset. Äntligen har jag fått träffa en läkare som är insatt, som vet att en operation + rätt träning kan lösa besvär av en bred diastas. Han pratade även om riskerna. Bortfall av känsel i huden, infektionsrisk och smärta, men det kan jag ta om en operation visar sig vara den bästa lösningen mot mina problem.

Om någon månad ska min mage röntgas för att se om det är stora bristningar i linea alba (senstråket mellan de raka magmusklerna) och jag ska få träffa en sjukgymnast som är specialiserad på magmuskelskador efter graviditet. Spännande och intressant – inte bara i personligt avseende, utan även yrkesmässigt trots att jag själv är påläst och har gått flera utbildningar där ämnet ingått.

hugo_jonna_jagFörsta gången både Jonna och Hugo fick sitta tillsammans med mig. Tidigare kunde jag bara ha en av dem på bröstet så att de inte trasslade in sig i varandras sladdar.

Besöket på SÖS väckte även andra känslor till liv. Det var där Hugo och trillingsystern Jonna bodde sista tiden innan de fick komma hem. Och jag. Varje morgon gick jag dit för att sitta med de små fågelungarna, hud mot hud på bröstet innanför sjukhusskjortan.

hugo_neoNågra av de första bilderna som togs av barnen. Jag vet inte vem av trillingarna bilden visar. De såg exakt likadana ut, men Hampus levde bara ett dygn så han kan det inte vara.

För exakt 9 år sen hade de kommit hem men Jonna fick bara en vecka i tvåan på Valhallavägen innan hon, liksom tvillingbror Hampus, lämnade oss. ”Vi har fyra fantastiska ungar hemma. FYRA som kanske inte funnits om våra änglar var vid liv. Och om några timmar reser vi till New York..”, tänkte jag där jag gick i sjukhuskorridoren, för att hålla tillbaka en inre flod. Livet går vidare och kan bli jäkligt bra, men ibland är det ok att bara gråta lite – både av glädje och sorg.

16 kommentarer
  1. Fint och sorgligt. Jag fick mitt andra barn också på SÖS efter att 18 månader tidigare fått åka hem utan min första bebis som bara levde två dygn. Svårt med ställen som väcker så mycket känslor på gott och ont. Men sånt är livet och känslorna och erfarenheterna förenar oss människor. Kul att det går framåt med lilla maggen, och ha det helt fantastiskt i NYC!!

  2. Jag tycker det är fantastiskt starkt av dig varje gång du delar med dig av trillingarna. Blir alltid tårögd. Ni verkar ha 4 underbara ungar hemma som gör livet härligt! Njut nu av resan till NY – jag ser fram emot att få en massa bra shopping- och restaurangtips till mars då det är vår (bara maken och jag) tur att åka över dit! kram

    1. Jag behöver skriva av mig, som en del av min terapi. Jag är otroligt lycklig över min familj som den är idag & känner inte att någon saknas. Änglarna är en del av den, men visst kan jag bli ledsen, mycket pga hur tuff den perioden var.

      Tack Linda, det ska vi göra & jag ska se om vi hittar något bra att tipsa om. Kram

  3. Klart det är OK att gråta. Det går inte att förstå vad ni gått igenom. Du är otroligt stark och det är starkt att du delar med dig av det du gått igenom. Världens största kram till dig och njut av den fantastiska staden NY. Vill du ha sista-minuten-tips till din FB-inbox? 🙂 Kram

  4. Åh, jag blir så berörd av ditt inlägg. Känslan att förlora ett barn måste vara fruktansvärd. Ta hand om er och ha en härlig resa till New York! /Emma

  5. Usch och fy varit med om samma. Förlorade två tvilling pojkar 2008. Förstår hur du känner. Skönt att få gråta ut ibland. Är glad att jag har två friska tjejer. Tack för en super helg i Sälen

  6. Blir Otroligt berörd av detta inlägg. Jag har själv inte barn än, men är fruktansvärt barnkär och känner hur rysningarna kommer. Tack ändå för att du delar med dig. Det får mig att tänka en extra gång om att man ska uppskatta livet mer. Ha det gott, Ida

  7. Hej!
    Jag kom in på din sida av en slump då jag sökte på diastas på google.
    Först måste jag beklaga det hemska jag läste om dina små änglar. Sådant griper verkligen tag i en.

    Jag är lite nyfiken, hur har det gått för dig med operation?
    Jag har en kraftig diastas där jag får ner handens alla fem fingrar Jag sökte hjälp enbart pga det psykiska som min mage ställer till för mig. Läkaren var inte intresserad och avvisade mig men sa till slut att vi kan väl scanna magen o se hur de ser ut då. Tårarna rann när jag gick därifrån. Varför blir vi inte tagna på allvar? Efter en skiktröntgen visade det sig att jag har ett hål på 9*6 cm rakt in i magen och jag ska nu få en operation till min stora lycka. Men då e ju frågan, vad är skillnaden på din och min mage?
    Med vänlig hälsning Anna

    1. Anna – tack! Det var 9 år sen nu så jag har bearbetat det mycket, men blir ibland påmind. Glömmer förstås aldrig & nog gör det ont i hjärtat än idag.

      Jag har varit & fått min mage röntgad & inväntar nu svar. Så kanske får jag också operera. Jag håller tummarna – även för dig vi din operation. Grymt att du får den utförd!

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras