Fåfänga -läsarfråga

grot_banan_mandels

Ombytt i torra mjukisbyxor sitter jag fortfarande med en tom frukostskål framför mig, går igenom mail, pto och bloggar. Ingen annan är hemma och bryr sin om min svett, så duschen får komma flera timmar senare – snabb energi går före!

Dagens after run-frukost: Gröt (havregryn och olika frön) på Whey-100-kräm, banan och mandelsmör, kalkonmacka, färskpressad apelsinjuice, vatten och te.

rumpstretch

Lite senare än vanligt sprang jag en runda på si sådär 8 km med 12 backintervaller inräknade. Fortfarande lika fantastiskt att känna att jag får och kan springa, trots att jag märker stor skillnad i löpningen med nästan 10 kg extra vikt att bära upp. Om det är någon sport där kroppsvikten påverkar mycket så är det löpning, men så har jag inga löptävlingar i sikte heller och behöver därför inte vara lätt och supersnabb. Jag springer för att jag älskar det, vill ”orka mig själv” och vet av erfarenhet att kroppen med tiden kommer anpassa sig efter mina nya vanor. Det får ta sin tid – jag tänker inte ta någon dum genväg.

Om detta – fåfängan, handlar en fråga jag fått av en bloggläsare:

Hej Anna! Jag är så oerhört imponerad över din resa denna vinter. Det är inga tvivel om att du har dragit vinstlotter flera gånger om. Jag är dock ändå nyfiken på hur du har hanterat det fåfänga. Du är så vacker och strålar nu, men rent krasst så hade du ju en fitnessdrömkropp innan. Hur känns det att se deffen försvinna och att vågen pekar alltmer uppåt? Om du vill dela med dig, så skulle jag jättegärna höra dina tankar kring just fåfängan. Tusen tack för att du delar med dig av dessa vanliga och allvarliga problem bland tjejer och kvinnor.

bic_jorm

Mitt svar:

Tack för snälla ord och visst – jag delar gärna med mig av mina tankar eftersom det kan vara svårt för utomstående att se det jag ser. Kanske hade jag ”drömkroppen” i dina ögon och jag trivdes också med min kropp innan den blev för extremt deffad och jag började tappa muskler. Men jag ser igenom ytan. Jag ser en väldigt sliten kropp, trött men som ändå inte kan sova, hungrig men ändå inte får äta sig mätt – en ledsen kropp helt enkelt, utan energi för annat.

Om jag hade träningen som mitt yrke och kunde ägna all min vakna tid åt att planera kost/vila/träning i detalj – då hade jag kunnat se ut som jag gjorde utan problem. Men jag är 4-barnsmamma och behöver både tid och energi till familjen och jobbet. Att leva på gränsen, utan kolhydrater (= sur mamma) eller gemenskap runt måltider ser inte jag som ett alternativ längre. 

Men visst har jag ändå dåliga dagar då jag saknar mina muskler och är missnöjd med formen. Jag kan se mig själv i spegeln och tycka om mig själv, ser en sund och ”normal” Anna mot tidigare, men har samtidigt svårt att nöja mig med lagom. Jag vill ständigt utvecklas, har höga krav och måste jobba med mig själv för att inte låta fåfängan ta över. Så istället för kroppens utseende lägger jag fokus på kulfaktorn, den sköna känslan och att få tillbaka styrkan i träningen. Ger jag det bara lite tid kommer både kropp och sinne hitta rätt. Jag har ju precis kommit igång med ökad träningsdos – från stillasittande med strikt kostplan där jag åt trots att jag var mätt. Kroppen kommer absolut forma om sig, men det är inte prio ett utan får i så fall komma som en trevlig bonus. Dock förväntar jag mig inte samma deff som tidigare – det är inget jag vill ha och det kostar för mycket, men en kropp som ser frisk och stark ut, som jag trivs i och som orkar med det liv jag vill leva. Klyschigt, men skönhet kommer inifrån och är det något som är snyggt så är det utstrålning och självförtroende – det får du av ett liv i balans.

 

P.S. Bilden ovan är från i somras. Då hade jag semester och mådde bra i min träning, men hade knappast energi över till annat. Ständigt ett steg före med planering av mat och träning. Inne i cirkusen reflekterade jag inte över hur dåligt jag mådde, men i efterhand ser jag det som ett väldigt ensamt och begränsat liv. D.S.

34 Comments
  1. Jag har följt din resa under hösten och är imponerad av dig Anna 🙂
    Du är en solstråle som sprider sann träningsglädje och sunda tankar!
    Jag tycker att du är mer inspirerande nu än då du var tokdeffad, du utstrålar sundhet 🙂
    Fortsätt så 🙂

  2. Hej

    Jag undrar (om det är okej att fråga) hur din man hanterat din sjukdom?
    Du har berättat om vänner som till slut reagerade och ville att du skulle söka hjälp men han som lever med dig måste ju ha sett det långt tidigare?
    Hur såg strukturen ut runt era måltider medan du var sjuk? Åt du med/samma som familjen?

    Fortsätt kämpa!

    1. Pernilla – eftersom min man är inne i samma bransch var dietmaten inget konstigt för honom. Visst tyckte han att jag tränade för mycket, men han nämnde aldrig vad jag åt. Vi åt ofta på olika tider eftersom han reser mycket & jobbar senare än jag, men när vi åt tillsammans åt jag oftast något annat än alla andra. Förmodligen blev han lika van & blind för min sjukdom som jag själv.

      Idag äter vi alla samtidigt även om det blir smått stökigt med 4 små barn. Jag ser fördelen med gemenskapen mot att sitta lugnt ner & äta. Jag vill ge mina barn ett juste förhållande till mat & det är ofta enda stunden alla samlas. Och ja – nu äter jag samma sak som alla andra om det inte är rester eller vi handlar hem och alla får välja vad de helst vill äta.

      Tack!

  3. När jag läser din blogg tänker jag att det måste ju nu vara jätte kul å intressant för dig som pt och en tjej med träningsglädje och framför allt kunskap om kost å träning nu har en pigg och alert kropp att få arbeta med!! Nu har du ju alla möjlighet att forma kroppen till något hälsosamt om du förstår vad jag menar!!! Ett schysst arbetets redskap lixom

    1. Absolut Marie – samtidigt som jag får vara vaksam att jag inte börjar träna extremt hårt/mycket bara för att förändra kroppen. Jag tänker därför inte på träningen som ett sätt att ”bli smalare/se vältränad ut” utan som ett sätt att må bra, ha roligt & få tillbaka den häftiga känslan av att känna mig stark. Sen är jag säker på att detta kommer ge resultat även utseendemässigt 🙂

  4. Hej Anna,
    Vilken bra blogginlägg!
    Just precis vad jag behövde.
    Jag går igenom en liknande omställning- med min ätstörning.
    Har också ställt mig frågan som din bloggläsare ställer- fåfängan.
    Har själv gått upp sisådär 10kg och mina konturer har försvunnit och blivit ”mjukare”.
    Kämpar själv med att inte låta fåfänga ta över, anstränger mig med att inte överträna och lita på behandlingen- även om det är svårt mentalt. Jag kan fortfarande inte koppla bort den där ”drömkroppsidealet” samtidigt som jag längtar till att kunna ha en normal relation till mat. Äta en glass för att jag är sugen UTAN att behöva kompensera med träning eller annat pga den.
    Så tack för denna inlägg den gav mig hopp och pepp! För jag håller med ”det kostar för mycket” och det är inte så man vill leva sitt liv. Längtar jag att få tillbaka lystern i ögonen- som jag en gång hade.
    Tack!

    1. Patchy – jag är glad för att du har så fin insikt & kämpar för ett friare liv. Lycka till!

      Kram

  5. Jag tycker du är snyggare nu! Du hade inte drömkroppen om du frågar mig, du hade en undernärd kropp. Nu däremot har du en superfin kropp som dessutom är stark och frisk. Jag hejar på dig Anna!

    Kram

    1. Nej, jag kan själv bli rädd när jag ser vissa bilder av mig själv från sjukdomstiden & syftade på tiden innan jag insjuknade, men tycker ändå bättre om den kropp jag har nu. Den friska.

      Tack snälla!
      Kram

  6. Jag instämmer med Fitnesscoachen! Dock vill jag poängtera att en drömkropp/ett ideal ju är något subjektivt, som ligger i betraktarens öga. Det jag tyckte var supersnyggt (svarta stringtrosor och vita byxor) då jag var yngre tycker jag inte längre är lika hett. Detsamma gäller under/efter min ätstörning. Nu, då jag ser en ”deffad” kropp ser jag inte bara det. Jag ser ångest, tvång och lidande. Nej, då har jag mycket hellre en kropp som utstrålar träningsglädje, gnista, styrka, energi, glädje, lysande ögon, livslust, utstrålning. Tror dock inte jag kommit till denna insikt om jag inte själv varit igenom min ätstörningsresa. Jag tror ofta vi ”sjuka” efteråt har en sundare syn på kropp, träning, hälsa och välmående. Man har som sett baksidan av myntet.

    PS: måste också tipsa om dagens debattartikel som Mia Skäringer skrivit här:
    http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article18495704.ab

    Heja dig!

    1. Anna – där har du en (& flera) poäng! Efter en ätstörning lär man sig se på kroppen på ett annat sätt. Man ser liksom igenom ytan & vet vad som ligger bakom att se ut så.

      Tack för tipset – ska kika på artikeln.

  7. Det du skriver är så viktigt. Det är lätt att glömma bort att det krävs väldigt mycket för att vara sund och så vältränad som du var tidigare. Pratar mycket om detta med mina högstadieflickor, att må bra i själ och kropp. Livet ska levas och inte bara överlevas!

    1. Sund var jag inte, men vältränad. Att jag satsat så hårt på Klassikern satte sina spår, men sen var jag fast i träningsberoendet. Inte något värdigt liv i längden, hur mycket man än älskar att träna.

      Jättebra att du pratar mycket om ideal med eleverna!

  8. Som du tänker och lever idag är den största vinsten för dig, man och barn och för alla oss medmänniskor….
    Du är fantastisk!

  9. Du ser mycket mer hälsosam nu. Och som du säger – kroppen kommer att formas.
    Själv har jag aldrig varit deffad, men har haft andra ätstörningar, nu har jag istället vägt för mycket, gått ner ca 12 kg på ett år och även om jag skulle vilja gå ner lite till och forma till kroppen mer, så vet jag inte om jag vill det på bekostnad av så mycket annat. Det är en lång resa som jag börjat förlika mig med.
    Fastnade för detta som du skrev: ”Dock förväntar jag mig inte samma deff som tidigare – det är inget jag vill ha och det kostar för mycket, men en kropp som ser frisk och stark ut, som jag trivs i och som orkar med det liv jag vill leva.” Precis så känner jag! Är jag villig på att betala priset för att få en mer fit kropp? Jag vet inte. Men jag har fortfarande flera steg att ta till ett hälsosammare liv, framförallt genom kosten, men att inte heller där gå till överdrift.
    Det är en svår balansgång och jag tycker det är intressant att följa din väg! 🙂

    1. Jennysen – vilken resa du gjort. Och ja – det är och kommer alltid vara en balansgång detta livet. Lycka till med din! 🙂

  10. Jag tycker du är mycket finare nu först och främst för att du ser så mycket friskare och gladare ut! Det där du skriver om att löpningen kräver en lätt kropp är det som för att jag dagligen svälter mig själv samtidigt som jag tränar väldigt mycket. Allt för att leva upp till idealet…. För att bli bäst som löpare måste jag väl svälta ner mig.

    Tack för att du delar med dig av din resa 🙂

    1. Ida – jag vet duktiga löpare som inte alls är supersmala, och är man bara vältränad kan det nog gå jämt upp om man springer med energi i kroppen eller har en lätt kropp. Men ja – man känner skillnad på ett par kg, men det är inte värt mot att må bra på riktigt. För vad är viktigast? Att springa eller resten av livet?

    1. Tack Annica! Det var inte meningen att fiska efter kommentarer, men klart jag blir glad att du tycker det 🙂

  11. Guud så himla gott ALLT i den där skålen ser ut att vara!

    Jag håller med alla. SKönt att läsa och gott att veta att du mår bra!
    Jag tror att man kan gilla sin kropp i olika definitioner.
    Huvudsaken e väl främst att man mår bra, men det e ju också viktigt att man trivs i sin kropp
    och man behöver ju inte va superdeffad för att vara det heller 😉

    1. Precis Jen! Jag VILL inte vara superdeffad för jag vet precis hur jag mår i det läget. Inte bra.

      Kram & trevlig helg!

  12. Som dom flesta säger, jag är imponerad! och lika klok och fin som människa som jag tror du är, så svarar du lika på läsarens fråga.

  13. jag bara älskar den här bloggen mer och mer. Kommer ihåg förut när det gjorde lite ont i hjärtat för just den här ohälsan lös igenom och nu är du bara så himla fin, snygg, stark, klok och ärlig! Det är SÅ SÅ viktigt för så så många kämpar med det du skriver om! KRAM Anna- keep it up!

    1. Vad jag blir glad att du tycker så Annie. Du är så klok & fin & dina ord väger mycket för mig <3

      Stor kram tillbaka!

  14. Tack för ditt svar, Anna. Det gläder mig och jag är imponerad av att du kommit så långt i din behandling att du känner så. Vi är många som kämpar med hjärnspökena och för mig är det så mycket lättare sagt än gjort att ”välja den mindre deffade kroppen”. Jag hoppas att jag också vågar känna som du en vacker dag. Du är en fantastisk förebild.

Leave a Reply

Your email address will not be published.