Våga berätta om dina problem – trött på smusslet kring ätstörningar

Alltså, blä!

Ja, så känner jag faktiskt för att behöva dra upp mina gamla problem gång på gång. Att ständigt påminnas om tiden då jag mådde skit p.g.a. prestationsångest, bristfällig kost och dålig återhämtning. Ätstörningar. Tiden med anorexi och ortorexi som jag själv valt att berätta öppet om här i bloggen. Och eftersom det fortfarande, trots 2019, är problem som många skäms för är det få som pratar öppet om dem. Därför är jag en av de få du hittar om du googlar i jakt efter fakta, för att hjälpa någon eller för att själv hitta hjälp.

Nu när jag mår bra vill jag helst glömma allt gammalt gnag och fokusera på det härliga med att vara frisk. Även om ortorexi, d.v.s. ett slags missbruk av träning och ”nyttig” mat, var min diagnos har jag i grunden alltid haft en positiv känsla kring träning. I och med att det började med ren rörelseglädje under min uppväxt är det vad jag fallit tillbaka på. Alltså nu när jag gjort mig fri gamla hjärnspöken. Det är därför jag har svårt att lämna den här branschen, för att jag genuint älskar att förmedla allt det positiva jag känner för träning.

Men. Ofta får jag mail från personer som mår dåligt. Ofta får jag mail från oroliga föräldrar och tidningar som vill upplysa om ätstörningar. Nu senast damtidningen allas som jag blev intervjuad av för några år sen och nu ville återpublicera artikeln. Och även om det fortfarande ger mig en klump i magen att bli påmind om den här tråkiga tiden känner jag ett ansvar. Lika ofta som jag får mail från de som är sjuka får jag tackbrev från dem som blivit hjälpta. Som känner sig mindre ensamma och hittat rätt väg mot ett friskt liv. Det värmer, gör min öppenhet värd x 1000.

TBT – hur mina ätstörningar startade

Att bli påmind för även mina tankar tillbaka till hur det började, passande att berätta om en ”throw back Thursday” som denna. Och för mig handlade det absolut om att jag ville se bra ut, inför att jag började högstadiet (= smal på den tiden), men mestadels som en slags revolt. När den trygga och lekfulla barndomen togs ifrån mig var det maten jag kunde kontrollera. När jag inte åt var det ofta för att få uppmärksamhet från min omgivning. Visa att jag vägrade bli som ”alla andra”. Att jag hade makten, samtidigt som svälten gav mig en kick. Och på den tiden fanns det inget att läsa om ätstörningar som kunde ha gett mig insikt, istället var det något alla smusslade undan. För att ”någon som självmant svälter sig själv måste ju vara knäpp”, vilket inte stämmer det minsta. Alla jag känner som har/haft ätstörningar av olika slag och grad (vilket är MÅNGA) är extremt begåvade personer. Smarta och omtänksamma.

”VÅGA BERÄTTA OM DINA PROBLEM”

…som sagt. Jag tror på medmänsklighet och att vi ska hjälpa någon annan om vi kan. Alla kan bli sjuka, hur mycket kunskap vi än har och jag tror det är extra vanligt just bland tränare – som hela tiden matas med vad som är ett ”optimalt sätt att träna och äta på”. Och att i sin tur lära ut det här till motionärer blir ju galet som du förstår, därför vill jag även tvätta bort det skambelagda kring att vi som jobbar i branschen berättar om våra problem. För att öka medvetenheten, för att ge hopp, för att vägleda.

Mer ingående information hittar du i mitt inlägg ”Allt om ortorexi – fakta, personliga berättelser och hur du blir frisk”. Läsning som passar även när det gäller andra typer av ätstörningar. Stor kram! /A